Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTIAN V I SLAGET VID LUND
215
aldrig skola glömma dem, men den vänstra flygeln red han
onådigt förbi utan att säga ett ord. I Kristian Y:s karakter
voro både rättfärdighetskänsla och en viss anspråkslöshet
framträdande drag, och man har svårt att fatta, att han
skulle satt sig i en så falsk situation som att uppträda
såsom lofprisande eller dömande krigsherre, ifall både han
själf och hären vetat, att han under slaget flytt för fiendens
vapen.
I slaget vid Lund kan ingen egentlig
fältherreskick-het sägas hafva blifvit ådagalagd, hvarken på den svenska
eller danska sidan. Så begicks utan tvifvel redan från början
ett stort fel på den danska sidan, då man så snabbt och
obetänksamt upptog kampen med den svenska högra flygeln,
förr än man var fullt i ordning, och Kristian Y var
säkerligen ej utan skuld härtill, om än Karl Arenstorff var den,
som närmast hade befälet och ansvaret. På den svenska
sidan lämnade ju de högstkommenderande för flera
timmar slagfältet och ledningen af det hela genom att
företaga den häftiga förfölj elseridten till Lödde å. Segern blef
svenskarnes genom deras soldaters sega tapperhet och
framför allt genom Karl XI:s flammande hjältemod och
elektriserande ifver. Trots bristerna i ledningen af hären är han
stridens centrala personlighet. Öfverallt där han är med,
träder han i förgrunden och vinner så att säga personligen
slaget. Man kan vara säker på att han aldrig skulle
lämnat sina skvadroner och ridit till Malmö, förrän allt
var öfver; låt också vara, att det för tillfället sett aldrig
så gynnsamt ut.
Kristian V har ej haft en sådan betydelse för sin här,
och han framträder ej som en det hela behärskande
hjältefigur. Men därför låder ingen egentlig fläck vid hans
personliga kamp i Lundaslaget. Han har öfverallt visat stor
tapperhet och med de sina huggit in mot fienden. Då hans
folk viker på den vänstra flygeln, gör han hvad han kan
för att samla dem igen, rider sedan själf bort till dem, som
ännu kämpa; och fortsätter striden. Det visar sig i hans
uppträdande prof både på raskhet och på sundt omdöme.
Att han så till sist under skenbart mycket god ställning
för arméen lämnar fältet är, efter hvad ofvan sagts,
förklarligt och äfven ursäktligt; många skulle säkert i lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
