Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ÖFVBRBIKTKR OCH GRANSKNINGAR
vara erulisk, utvandrad från Krim, innan Erulerna (före 450) tågade
därifrån.
6. Fr. Schlegel talar i sitt bekanta arbete ȟber die Sprache
und Weisheit der Inder» (1808) om »tyska, som anträffate på Krim
(jfr 7 nedan), vid Kaukasus (jfr 5 ofvan) och vid Kaspiska Hafvet.»
Ha vi här möjligen att göra med en för öfrigt alldeles obekant
germansk stam, bosatt vid Kaspiska Hafvet? Loewe erinrar i detta
sammanhang om de »Githi et Årani», som år 1459 erbjödo sig att
under persiskt befäl kämpa mot turkarna, och framkastar den
gissningen, att dessa Persiens för öfrigt okända grannar rätteligen äro
att uppfatta som »Gothi et Alani».
7. Krimgoter omtalas ofta af äldre författare, tidigast och
utförligast af Procopius, som anser dem vara kvarblifna östgoter.
Loewe däremot gör äfven dessa germaner till Eruler, emedan sådana
i början af den kristna tideräkningen bodde på Krim, nnder det att
östgoter bodde norr om Mæotis. Faktum är emellertid, att de
allmänt kallas »Gotthi» i de talrika källor, som omnämna dem. Så
Procopius och andra byzantinare liksom ock den äldsta källa, där
det krimgotiska språket omtalas, nämligen den slaviska legenden om
Sankt Konstantin från sednare hälften af 800-talet. Missionären
Ruysbroek träffade år 1253 på Krim »Gothi, qnorum ydioma est
tentonicum.» Vi förbigå mindre viktiga notiser hos ett par författare
från c. 1300 och 1400 för att i stället citera venetianaren J.
Barbaro, som c. 1450 reste på Krim. »Gotthi parlano in Todesco»,
heter det, och B:s tyske betjänt underhöll sig med krimgoterna lika
bra som en man från Friaul med en från Florens. Särdeles
intressant är den af Læwe hos J. Cureus (Gentis silesiæ annales,
Wittenberg 1571) upptäckta relationen rörande några nfirnbergska
köpmäns samtal med en krimgotisk yngling i slutet af 1400-talet
Nyupptäckta äro äfven några meddelanden af den ofvannämnde G.
Torquatus (1574), enligt hvilken bl. a. krimgotiskan var »Saxonnm
idiomati fere similis.» Nästa källa efter tidsföljden är Busbecks
bekanta reseberättelse (Epistolæ Turcicæ, Paris 1589), det enda ställe
där vi erhålla några krimgotiska språkprof. Dessa underkastar
Loewe en mycket utförlig och delvis mycket skarpsinnig granskning,
på hvilken vi här emellertid icke närmare ingå, dels emedan den
såsom varande af rent språklig art icke torde i högre grad
intressera denna tidskrifts läsare, dels emedan de resultater, till hvilka
förf. här kommer, nämligen att Bpråket är eruliskt och att eruliskan
är ett s. k. västgermanskt språk, i allmänhet icke vunnit
fackmännens bifall. — Senare författare, som mer eller mindre utförligt
omnämna krimgoterna, äro den polske gesandten M. Broniovius
(Tartariæ descriptio, Köln 1595), J. Rauwen (Weltbeschreibung, Frankf.
a. M. 1612) och — såsom först Loewe upptäckt — J. Peringskiöld
(Vita Theodorici, Stockholm 1699), som efter Sparfvenfeldts Diarium
för den 6 jan. 1685 meddelar ganska utförliga, ehnru såsom L.
uppvisar icke i allo exakta upplysningar, hvilka Sparfvenfeldt
inhämtat af den konstantinopolitanske tolken N. Spatharius. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
