Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för långa tider, pröfvade allt möjligt och
misslyckades i allt. Men så snart några af syskonen
träffades, var det fest — med hvad som för
tillfället kunde åstadkommas; de anförtrodde
hvarandra då sina motgångar, bekymmer, sorger,
invigde hvarandra i sin ömsesidiga
penningeförlägen-het, togo och gåfvo råd, talade om gamla minnen,
gjorde upp planer tillsamman, började så bygga
luftslott och skildes åt med betydligt ljusare för
hoppningar än när de träffades. Så kunde det
gå år utan att de meddelade sig med hvarandra,
men när slumpen åter förde dem tillsammans,
blomstrade syskonkärleken alltid lika frodigt.
Som nämndt hade en af bröderna dödt.
Agathon, liksom de andra öfverlefvande syskonen, var
med på begrafningen. Han såg då för första gången
den dödes hustru och barn. När kistan sänktes
ned i grafven, och han skulle gå fram för att kasta
ned några blommor, kände Agathon, som stod där,
förblindad af tårarna, plötsligt hur en liten hand
smög sig in i hans. Det var barnet, som, lämnadt
ensamt af modern, sökte sig en beskyddare.
Agathon fick upp sin näsduk, snöt sig, klarade sina
ögon och såg ner på den lilla. Det var en flicka
på fem, sex år med ett litet fint, blekt ansikte,
blondt, slätt hår, som hängde ned på ryggen, och
stora, mörka ögon, som rädda och undrande sågo
upp på honom. Han slöt den lilla, kalla handen
in i sin och behöll den där ända till ceremoniens
slut, då modern åter tog hand om den lilla. Men
då han släppte flickan, kändes hans hand så un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
