Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men sa blef hon plötsligt ond på honom igen,
alldeles som under samtalet, och det ingick något
af en personlig förbittring i hennes vrede.
»Det är rätt åt honom,» tänkte hon, »då han
är ett sadant nöt, — ga och bli kär i en flickunge,
som kunde varit hans dotter. — Som varit hans
dotter!» kom det sakta efter i tankarna, och med
den tanken skymtade det fram andra, som syntes
henne välbekanta och dock främmande, tankar,
hvilka hon en gång sörjt som dödfödda, men som
nu stodo vuxna och med lifvets märke inför henne.
Och dock icke riktigt lefvande, tankevålnader, som
lefvat ett hemligt, osedt, af henne själf icke anadt lif.
Hur kom det sig att hon stannade framför
spegeln? Hon stod där länge och betraktade sin
grofva, numera något böjda gestalt, och ansiktet
med den röda hyn och håret som grånat starkt
vid tinningarna. Och då försvann åter hennes
vrede, och hon uppfylldes af ett djupt, men
van-mäktigt, tröstlöst medlidande, och hon satte sig
ned och grät, hon visste icke öfver hvad, öfver
honom, öfver sig själf, öfver Signe kanske äfven,
öfver lifvet, skulle hon kanske hafva sagt, om
någon frågat henne. ‘
Men då Signe kom hem, var hon lugn igen
och det syntes icke några spår af tårarna på hennes
ansikte. På dotterns frågor, om farbror Agathon
varit där, svarade hon ja, och berättade så, alt
han nu visste allt.
»Allt?» upprepade Signe och blef blossande röd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
