Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Furu hade velat mycket, önskat mycket,
åtrått mycket och äfven nått mycket, ty han hade
aldrig syftat utöfver sin viljas bärkraft och sin
förmågas räckvidd, snarare något närmre, något
nedom. Han hade aldrig eftersträfvat det skenbart
omöjliga, aldrig ansträngt sig till det yttersta, det
hade hos honom alltid funnits ett öfverskott af
krafter kvar, som icke togos i anspråk. Det högsta
låg för honom alltid inom synhåll, det största
kunde alltid mätas med de mått som stodo honom
till buds. Han var en människa, som haft stora
fordringar, starka begär, rika gåfvor och en eggande
ärelystnad, — men han hade icke haft några
drömmar, så snart han eftersträfvat något tog det alltid
konkret form för hans sinne; hans tanke saknade
så att säga oändlighetsbegreppet och hans vilja
oändlighetssyftet.
Men inom de gränser, hvilka den icke kunde
eller åtminstone aldrig försökt att öfverskrida, hade
denna vilja gjort sig gällande med
öfverlägsen-hetens makt, böjt andra viljor efter sina syften,
lagt stenarna till rätta för hans fötter och skakat
ned i hans öppna händer de frukter han åtrådde.
Han hade sällan erfarit missräkningen af att icke
vinna hvad han önskade, men själfva vinningen
hade ofta varit en missräkning för honom. Dock
hade detta aldrig stäfjat hans begär, snarare ökat
dem, fastän de, begränsade på samma sätt som
hans förstånd och hans vilja, aldrig eftersträfvade
det nya, obekanta, utan endast det gamla, kända
i en större grad. Och så betecknade perioderna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
