Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej,» svarade hon lika bestämdt som förra
gången och med ett hårdnackadt uttryck i sin
blick. Så tillade hon skrattande: »Jag håller på
min frihet att själf göra mitt val.»
Nu närmade sig värden i huset och tilltalade
henne. Sten Furu reste sig upp och lämnade
henne med en bugning.
Han kände sig en smula het, en smula
förbittrad, dock icke mera än att han själf var road
däraf. Och hon var onekligen förtjusande; — det
var just det betecknande ordet för henne; — hennes
leende var sådant, att det kändes som en förlust
då det försvann, och som en triumf då man
lyckades framkalla det.
Han tänkte dock icke något vidare på henne
förrän han återsåg henne. Men då kände han sig
omotslåndligt dragen till henne och hade en oro
i sinnet ända tills han lyckades få tala med henne.
Hon var som förra gången, på samma gång
öppenhjärtig och förbehållsam, gaf honom en inblick i
sina tankar utan att dock någonsin synas gifva
honom ett förtroende, var vänlig, glad, språksam,
ofta mycket intresserad, men underhöll dock hela
tiden hos honom ett medvetande, att såsom hon
var mot honom, skulle hon hafva varit mot hvem
som helst annan. Sökte han öfverskrida denna
gräns, stötte han på ett hårdnackadt motstånd,
och det kom något af trots, nästan motvilja i de
mörka ögonen. Då han lämnade henne var det
med en förbittrad känsla af att vara slagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
