Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, hvad har ni väl gjort annat den tid, vi
nu varit tillsamman?»
Hennes ögon sammandrogo sig eftertänksamt.
»I så fall har jag haft orätt, när jag gjorde
det,» sade hon slutligen.
Han blef nu ond på fullt allvar.
»Det vill säga att jag haft orätt?»
Hon såg på honom med en klar, öppen blick
och med en allt starkare rodnad.
»Ja, i mycket tycker jag att ni har orätt.»
»Såå, — nu börjar jag på att känna igen er!»
sade han kort och skarpt utan att möta hennes
blick. Han behöfde taga all sin själfbehärskning
till hjälp för att icke bryta ut. Detta oväntade
motstånd väckte en häftig, oresonlig vrede hos
honom; det var icke endast hennes ord som
förbittrade honom, det var medvetandet om att
dessa ord icke ingåfvos henne af en nyck, en
tillfällig stämning, utan voro uttryck för ett
för-ändradt sinnestillstånd. Det var hennes blick, hennes
röst, hela hennes väsende mer än själfva orden,
som bragte hans sinne i uppror. Han kände, att
hennes sinne på nytt uppreste sig emot honom,
med det gamla trotset, det förra ungdomliga
frihetsbegäret; bara det sätt hvarpå hon gick där
bredvid honom, föreföll honom som en protest mot
hans vilja; draget öfver ögonen, munnens linie,
hela gestaltens hållning, sade bättre än ord:
Jag är fri, — jag är min egen.
Ja, han kände alldeles igen henne, — det var
som om han blifvit flyttad femton år tillbaka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
