Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lifvet är, för att använda en gammal bild, att
förlikna vid en väfstol. Där sitter ödet och
trampar sin — låt oss erkänna det — i det
stora hela ganska jämna lunk, skottspolen flyger
af och an i ganska enformig takt, tråd lägges till
tråd och på det förgångnas rulle upplindas så
småningom vår lefnads mer eller mindre brokiga mönster.
Mycket skulle vara att säga om dessa mönster,
trots det myckna som redan är sagdt, men det är
icke om dem jag nu vill tala. Stundom händer
det nämligen, att trådarna löpa samman och slå
en knut; den gamle väfvaren har icke tid att
befatta sig med småsaker utan väfver oförskräckt
vidare, och så sitter den lilla knuten kvar där i
väfven. Ett vandt öga upptäcker den lätt, och om
en icke alltför okänslig hand stryker öfver väfven,
kännes den under fingerspetsarna. Nå ja, intet
är utan sitt intresse här i lifvet — hvarför skulle
vi icke kunna stanna ett ögonblick och taga några
af dessa små knutar i betraktande, medan vi hvila
våra ögon från mönstrens — låt oss erkänna det
— i det stora hela ganska enformiga brokighet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
