Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag äfven öfver min verkliga ovärdighet. Och jag
har den där unga flickan att tacka för några af
de bästa, renaste och, om jag så får säga, mest
vårlika sensationer, som jag erfarit här i lifvet.
»Vill du veta, hur jag slutligen föll från min
höjd? Nå ja, har jag berättat det ena, är det
icke mer än rätt att jag äfven berättar det andra.
Den första stöten, som kom mig att vackla,
erhöll jag, då hennes far, mot slutet af min vistelse
hos dem, föreslog att hon skulle kalla mig farbror.
Jag blef verkligen smått generad öfver denna nya
värdighet, som icke riktigt stämde öfverens med
min förra. Och hon, stackars flicka, blef
uppriktigt ledsen. Du förstår, — att kalla sin hjälte
för farbror!
»Det afgörande slaget föll blott ett par dagar
därefter, och det var jag själf som tillfogade mig det.
»Det var en afton, som en gammal onkel till
frun var på besök. Vi sutto i förmaket och
pratade; Maria var också inne. Onkeln var en ifrig
snusare; när han kom in i diskussion och blef het,
hade han för vana att alltid sitta med snusdosan
öppen i hand. Nu använder jag ju själf icke
dosa, men det händer att jag tar mig en pris,
när någon bjuder mig. Jag höll just på med att
utveckla en sats, såg den öppna dosan alldeles
invid mig, tog helt mekaniskt en duktig pris —
och snusade. I detsamma kom jag att se upp och
mötte Marias blick. En sådan blick, min vän!
Där fanns förebråelse och sorg och en gryende
missaktning, och ett mörker af krossade illusioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
