Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gjort dem därtill; själfva förklarade de det
såsom beroende på en oemotståndlig antipati, en
inre öfvertygelse om att han var i stånd att begå
hvilket skurkstreck som helst, — så vida han icke
redan i hemlighet begått något. En egendomlighet
med honom var, att den, som bad honom om ett
råd, nästan alltid gick missnöjd ifrån honom, —
men slutade med att följa rådet.
Allt sedan Hans Häger träffats af sin »olycka»,
var Stuhr honom mindre antipatisk än flertalet
andra människor, ja, han kunde till och med
erfara ett underligt slags välbehag i hans sällskap.
Så äfven nu, — han promenerade med honom en
halftimme och fick höra historien om hur den
andre kommit öfver en mycket gammal, rar gravyr.
Det intresserade honom visserligen icke, men Stuhr
berättade det också, som om han icke alls hade
några anspråk därpå.
Då de skildes åt sade Stuhr plötsligt, i det
han fixerade en knapp i Hägers öfverrock:
»Nå kommer du med på bröllopet?»
Häger ryckte till, men svarade så i en lon
som han fåfängt sökte göra likgiltig:
»Jag vet inte, — jag är visserligen bjuden,
men ...»
Han kände själf att han icke hade välde öfver
sin röst och tystnade.
»Visst skall du komma,» fortsatte den andre.
»Hvem skall annars hålla talet för brudparet?»
Häger ryckte till för andra gången och spände
ögonen i Stuhrs torra, allvarliga ansikte. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
