Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en viss smak för dessa ändlösa samtal, under hvilka
arbetet fick hvila; de hade både tilltalat hans
böjelse för det omständliga och hans i grund och
botten lättjefulla håg.
Men fabrikören var som sagdt försvunnen. Så
mötte Jan Jansson honom en afton, då han kom
hemknogande med händerna och fickorna fulla af
stenar. Mot sin vana gick han förbi Jan Jansson
med en kort hälsning, utan att stanna och tala
med honom; ja, det såg nästan ut som om han
försökte undvika honom. Delta underliga
tillväga-gående uppväckte ett ögonblick den gamla
slumrande misstron hos Jan Jansson, men så lugnade
honom stenarna. Stenar hade han alltid betraktat
som fullkomligt värdelösa ting, och det var väl det
enda som han icke var snål på.
Följande söndagsmorgon kom fabrikören med
en strålande min och frågade om Jansson ville gå
med ett slag inåt skogen; han hade något
märkvärdigt att visa honom.
Så, må tro det! Jo, nog kunde han gå med
alltid!
Det bar i väg rätt genom skogen, uppför en
bergsknalle, som låg där inne och från hvars
öfversta spets man hade utsikt öfver trädtopparna
ända bort till fjärden. Där stannade fabrikören
och pekade med triumferande min ned på berget.
Jan Jansson följde riktningen af hans finger, men
han såg ingenting annat än den rödakliga stenen;
teg därför och afvaktade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
