Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo jo men, det fins de, för hvilka det är
möjligt!» svarade Kristian Bode med ett slags
skryt midt i sin uppriktiga smärta. »Och det
är egentligen en ganska storartad egenskap, fast
den ty värr tycks vara alltför god för denna
världen, och liksom en alltför stor lycka verkar
som sin motsats. Det är egentligen ett begär
att aldrig stanna på halfva vägen utan alltid taga
steget fullt ut. Ty hvad är egentligen
hemligheten med alla de vackra system, alla de
storartade tankebyggnader, som våra så kallade stora
andar roat sig med att resa upp, och som vi
andra stackare stå och stirra på, tills vi få ondt
i nacken af den obekväma ställningen. Ah strunt,
jag känner dem jag, jag har nagelfarit dem och
kommit hemligheten på spåren. Det är
densamma för dem alla, en liten sats, som i korthet
lyder så här: hit, men icke längre! Den satsen
är det på hvilken de alla stötta sig och utan
hvilken de ramla som korthus. Ja, man skulle
kunna säga, att det högsta som människotanken
någonsin åstadkommit är att sätta gränser för
sig själf. Spörj alla världens vise, ansätt dem
bara ordentligt och låt icke nöja dig med tomma
undanflykter, och det sista ord du kan pressa af
dem, skall blifva ett förtviflans rop i deras
trångmål: hit, men icke längre! Men, min bästa herr
vise, stanna icke vid den där gränsen som du
själf har uppritat, därför att du kände marken
svikta under dina tötter, drag ännu en konsekvens
af ditt vackra tankearbete, tag ännu ett aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
