Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lycka och grusar den, obevekligt, så höjdt öfver
oss, att vår vanmakt kallar det grymt, följande
samma okända lagar, hvilka gifva oss själfva lif
och död. Då de, som drifna af samma impuls,
sågo upp och deras blickar möttes, kände de ett
ögonblick denna sorgens förening, tills stundens
lif åter grep dem i sina sargande klor och ställde
deras viljor i harnesk mot hvarandra.
Henrik reste sig upp, stod ett ögonblick
liksom betänkande sig, tog därefter ett steg fram
emot henne och sade adjö. Hon såg skyggt på
honom och frågade med osäker stämma:
»Skall ni redan gå?»
»Ja,» svarade han med ett leende, som var
fullkomligt uttryckslöst. Deras händer berörde
hvarandra, han bugade sig och gick.
Då han kommit till grinden hörde han sitt
namn ropas bakom sig och stannade. Det var
Bode, som kom efter honom.
»Skall du redan gå?» ropade han.
»Ja, jag måste hem,» svarade Henrik
frånvarande.
Utan att visa någon förvåning öfver denna
plötsliga brådska, sade gubben:
»Jag tror jag går med en bit, — jag behöfver
en smula motion.»
Henrik omfattade med ifver tanken på att
få sällskap, någon att tala med eller höra tala.
Han var rädd för ensamheten, kanske för första
gången i sitt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
