Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon ville trösta och uppmuntra honom och
började också att tala om modern, såsom det
bästa medlet härför. Först försökte hon att
öfvertyga honom om, att denna alltid älskat
honom. Han skakade endast på hufvudet och
svarade, att det var omöjligt ; ingen kunde älska
honom! Då blef hon ifrig och drog fram en
mängd små minnen, som hon gaf en betydelse,
hon sjelf aldrig förr tänkt på. Men så
småningom glömde hon bort fadern; det var henne
så nytt, detta att få tala om sin mor med
en, som känt henne och stått henne nära; hon
lättade sitt hjerta från alla de tankar, de frågor,
den ovisshet, hon så länge gått och burit för
sig sjelf.
Hon var så inne i sina minnen, att hon icke
märkte den förändring, som försiggick med
fadern, under det hon talade. Han började blifva
nervös och otålig, steg upp och satte sig åter,
ryckte på axlarne. Slutligen, då Signe sade,
att hon trodde, att modern haft någon hemlig
sorg, som nedtyngt henne, afbröt han henne
plötsligt:
»Prat, — hemlig sorg, — hvad är det för
inbillningar! Din mor var som alla andra
kvinnor nervös och ömtålig, gret för minsta småsak
och gjorde sig en mängd inbillade sorger.
Ah, — det vet jag väl bäst, — hon höll på att
taga lifvet af mig med det der välsignade
gråtandet, dagen i ända; — och om man då, stilla
och beskedligt, bad henne låta bli det der, strax
yttervärre! Barbari, tyranni, — Gud vet hvad!
Jag tål inte sjåperi, — och din mor var —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
