Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon lutade sig tillbaka i stolen, slöt ögonen
och återkallade i sitt minne bilden af sitt förra
hem. Hon såg pastorn sitta och suga på sin
slocknade pipa, funderande på sin predikan; hon
såg pastorskan stå eldröd vid spisen och torka
svetten ur sin panna. Hon rönte samma halft
vemodiga, halft medlidsamma känsla, som en
åldring, då han tänker på en ungdomsdårskap, —
och hon kunde icke låta bli att le.
Det var nästan som en försoning, hon ännu
en gång upprepade:
»De snälla, snälla menniskorna!»
Det var, som om hon dermed brutit det
sista band, som ännu fastade henne vid det
förflutna. Nu hängaf hon sig utan fruktan, blindt
och begärligt åt det, som hon förut sökt hålla sig
från lifvet. Hon mottog det utan kritik, utan
pröfning, beundrande det, omfattande det, endast
derför, att det var nytt. Hon kände inom sig
en sådan mängd af vaknande krafter, som måste:
hafva material att arbeta på; hennes sinne var
som ett hungrigt, gapande svalg, som ständigtt
måste hafva ny näring.
Men samtidigt var det henne omöjligt attt
företaga sig något allvarligt arbete, något, somi
tog alla hennes tankar i anspråk. Det var em
tid af ständig oro, en på samma gång ljuf ochi
bitter tid, då hennes tankar ibland kunde sväfvai
ut i ljufva, vällustiga drömmar, då hon
domt-nade bort i en obestämd, sväfvande trånad!,
men då hon också hade ögonblick af tomhett
och leda, då allt tedde sig mörkt och hopplöstt
för henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
