Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tror patron på ett evigt lifr»
Volmer såg skarpt på honom och svarade
torrt:
»Jag är inte prest.»
»Herr patron, för Guds skull, svara mig! Jag
får inte ro för den tanken, hvarken natt eller dag.
Patron vet ju så mycket, — hjelp mig!»
»Karlsson har ju alltid varit ett Guds barn.
Hvad tjenar det till att fråga mig, dö hellre lugn
i sin egen tro!»
»Men jag tror inte mera, jag försöker, men
det går inte, tviflet kommer alltid igen. Ibland
kommer det öfver mig en så förfärlig ångest, att
det verkligen skulle vara slut, alldeles slut sedan.
Man blir så svag, då man ligger så här, och
djef-vulen får så lätt magt med en. Herr patron, för
Guds skull, hjelp mig!»
Volmer betogs af djupt medlidande med den
stackars mannen. Han satte sig åter ned bredvid
sängen.
»Nåväl, jag skall försöka hjelpa Karlsson, så
godt jag kan. Nej, jag tror inte på ett evigt lif,
åtminstone inte såsom Karlsson menar. — Tänk
sig, att Karlsson somnar in en kväll, trött efter en
arbetsam dag, — käns det inte skönt att få domna
bort, inte mer hafva något medvetande ? Och tänk
sig nu, att Karlsson aldrig vaknar från en sådan
sömn. Det är döden. Ingen nöd, inga bekymmer
mer, intet medvetande, — det är, som om det
aldrig varit något. Hvad är nu detta att vara rädd
för, — är det inte tvärtom den största lycksalighet,
som man kan tänka sig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
