Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Volmer reste sig suckande upp, öppnade
munnen som för att tala, men hejdade sig, då
han såg ner på den sjuke. Denne hade
försjunkit i en slags dvala, endast läpparne rörde sig,
som om han talat för sig sjelf.
Volmer lutade sig ned, strök mildt håret ur
pannan på honom, stoppade täcket omkring
honom som om ett litet barn, tog sin hatt och gick ut.
Signe hade hört alltsammans genom det
öppna fönstret. Volmer såg det genast på uttrycket
i hennes ansigte.
De gingo en stund tysta. Slutligen undföll
det Signe:
»Stackars menniska, — hvad han måtte vara
olyckligl»
Volmer svarade bittert:
»Stackars menniska, ja! Och han är inte
ensam, här gå många sådana evighetspatienter
ibland oss, tvifvelsjuka anhängare at en tro, som
är på förfall, och som snart spelat ut sin roll.
Dessa halfheter, lefvande ett lif, som icke är
något lif, släpande sig fram öfver jorden med
blicken fäst på en evighet, som de på samma gång
önska och frukta, och i sista stund hakande sig
fast vid det lif, som de trott sig förakta. Ja,
de äro i sanning beklagansvärda, dessa
kristendomens offer.»
»Kristendomens offer?»
»Tror du inte kristendomen har sina offer?
Ack, de äro många, många, men man räknar
dem inte. Den långa raden börjar redan med
honom, den store reformatorn, som efterverlden
gjort till en gud, för att lassa sina synder på,
han, som lefde ett helt lif af tro och fasthet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
