Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Volmer satt ensam på parkett. Han var denna
afton i en plågsam, upprörd sinnesstämning.
Under det tvång, han den sista tiden pålagt
sig, hade hans känsla för Signe vuxit ut till en
passion, som han icke mer kände sig i stånd
att kufva. Och denna passion hade sugit sin
näring just af det, som motarbetade den, af de
hinder, de omöjligheter, som stälde sig i dess
väg. Hans medfödda upprorsanda, detta begär
att stå i strid med det samhälle, som han
tillhörde, hade, länge förslöadt, än en gång fått udd
och skärpa i denna af samhället fördömda
kärlek. Hans nyktra förstånd döfvades af lidelsen;
han var icke blind för, men blundade för de
följder, som denna passion, om den tillfredsstäldes,
skulle draga med sig.
Der han satt i salongen, kände han sig
intagen af vrede, nästan af svartsjuka mot alla
dessa menniskor, som hade en slags rätt till
Signe. All den egoism, som ligger i kärleken,
uppreste sig mot denna offentlighet. Han
riktade i tankarne hela skärpan af sin satir mot
den hop, som omgaf honom, njutande af att
genomskåda alla dess fel och svagheter,
förlöjligande den med samma tillfredsställelse, som
man förlöjligar en rival. Det ogynsamma
mottagande, Signe rönte, kände han såsom en
seger för sig, och han kunde icke kväfva den
egoistiska glädje, som han rönte i medvetandet,
att Signes debut var misslyckad.
Ty så var det. Under de följande akterna
nedtrycktes Signe af den motvilliga stämningen
hos publiken. Hela hennes ingifvelse stelnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
