Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade sig i rynkor, som icke tycktes höra dit.
Signe följde honom med ögonen, men då han
plötsligt stannade midt framför henne, såg hon
åter ned på sitt arbete och stickade vidare med
en likgiltig min.
»Jag vill fråga dig,» — började han, och
hans milda, undfallande röst sökte antaga en
domares stränga ton, — »om du tänker allt
framgent försumma dina moderliga pligter som
nu ?»
Hon lät strumpstickorna sjunka ner i sitt
knä och såg på honom frågande och förolämpad.
Hon hade ett skarpt svar på tungan, men
hejdade sig och svarade med matt och lidande röst.
»Ja, det är rätt! Jag har länge väntat, att du
också skulle förebrå mig för min sjukdom! Du
skulle säkert mycket gerna se mig släpa hela dagen
i köket eller barnkammaren, ehuru de mycket väl
vet, hur ’—»
»Ja, jag vet, — jag vet!» afbröt han henne
otåligt.
Det var intet, han afskydde så mycket som
att höra talas om sjukdom; ty han hade sjelf aldrig
varit sjuk. Så snart Signe kom in på det kapitlet,
tog han vanligen till flygten. Detta ämne utöfvade
på honom samma verkan, som den kvafva,
medika-mentsmättade sjukrumsatmosferen på en frisk
menni-ska, — han erfor en instinktlik, egoistisk motvilja
och rädsla.
Signe blossade upp och bet sig hårdt i läppen.
Det var återigen intet, som kunde kränka henne
mera än missaktning för hennes lidande. Nu var
hon redo att taga upp striden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
