Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han bad Erik och Signe fara hem förut;
sjelf skulle han komma efter litet senare. Då
de foro ut från kyrkogården, sågo de honom gå
från grupp till grupp, krama händer och
mottaga lyckönskningar med strålande ansigte.
De talade icke ett ord med hvarandra på
hemvägen, sågo icke på hvarandra. Då de kommo
fram, hjelpte Erik modem uppför trappan och
förde henne till gungstolen. Plågorna, som hon
varit fri från hela dagen, började nu åter ansätta
henne.
Sjelf gick han iram till fönstret och stod der,
stirrande ut, med hufvudet stödt mot rutan.
Signe satt och gungade af och an med
blicken stelt fäst på golfvet. Det var alldeles tyst i
huset, endast från salen hördes väggklockans
kläp-pande, — och stundom knarrade gungstolen mot
en ojemn golftilja.
Då förnam hon ett ljud, som kom henne att
förvånad se upp på Erik; hon hade alldeles glömt
bort, att han var inne. Han stod fortfarande vid
fönstret, med ryggen vänd mot henne. Hon såg,
hur han krampaktigt tryckte sin knutna hand mot
fönsterposten, och hur hans kropp allt emellanåt
skakades af undertryckta snyftningar. Hon reste
sig halft upp i stolen och gaf till ett svagt utrop:
«Erik!»
Då vände han sig plötsligt om, visande sitt
förstörda ansigte, och innan hon hunnit resa
s*g> låg han Pa kna framför henne, döljande
an-sigtet i hennes klädning, i det han utbrast:
Förlåt, — jag kan inte hjelpa det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
