Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En timme gick och det var redan mörkt
då han kom tillbaka. Kristine tycktes sofvä.
ty hon låg alldeles orörlig, men då han
stannade vid hennes säng. såg han, att hennes ögon
ängsligt forskande voro fastade på honom.
Han såg genast bort och gick och satte sig i
andra ändan af rummet.
»Ja, det är ingenting att göra’med den
saken,» sade han slutligen, harsklande sig för
att blifva kjar i strupen. »Han säger, att det
inte var hans fel, och att du far skylla dig
sjelf. Trodde du verkligen, att Rik-Olsons
Erik skulle vilja ha’ en flicka som dig,»
fortsatte han med ett hånfullt leende.
Vid dessa ord kände Kristine med
plötslig våldsamhet hela tyngden af sin olycka, —
så tungt som aldrig förr tryckte henne
medvetandet om detta oundvikliga, detta som aldrig
skulle kunna utplånas, aldrig botas, som från
grunden förstört hela hennes lif. Det var som
om fadern med ens i skärande dager ställt
framför henne hela eländet, skammen och
olyckan af att hafva ett barn utan att vara gift.
Och hon brast ut i en ohejdad gråt,
stammande mellan snyftningarne.
»Förlåt! Jag, — jag kunde inte hjelpa det.»
Han hade aldrig förr sett henne gråta; och
han blef helt upprörd dervid. Han gick fram
till sängen och strök henne mildt öfver håret
med sin grofva, valkiga hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
