Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föreföll honom alldeles omöjligt att få ett ljud
ur sin strupe; och hans hufvud svindlade då
han försökte tänka sig, hur han skulle börja.
Men för hvar minut, som gick, kände han hur
fristen blef allt kortare, och han skulle velat
hejda tiden i dess lopp.
Han vågade icke se på Metta, men han
hörde, huru hon gick och gnolade på en melodi,
som han den sista tiden ofta hört henne sjunga.
Den plågade honom, denna melodi, det var
något främmande i den, något, som han
in-stinktmessigt kände icke tillhörde deras sfer,
något lättsinnigt, sorglöst, som föreföll honom
som ett hån.
Plötsligt lyfte en fågel med tunga vingslag
ur en buske alldeles invid Metta. Hon gaf till
ett skrik, kastade sig åt sidan och grep
Johannes hårdt om armen. Vid denna beröring
förlorade han besinningen; med en känsla som
om han kastade sig hufvudstupa ned i ett
bråddjup, slog han armarne omkring henne, tryckte
henne upp till sig och pressade sina läppar
mot hennes hals. I första ögonblicket blef hon
så öfverraskad, att hon icke kom sig för med
att göra något motstånd, men så slog hon
honom med all sin styrka midt i ansigtet. Han
släppte henne och tog förvirrad ett steg tillbaka.
»Det är nedrigt, det är nedrigt!» mumlade
Metta, i det hon med darrande hand torkade
sig på halsen, der han kysst henne. »Rör mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
