Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty hans fadersglädje, som ett ögonblick häftigt
blossat upp, hade se’n lika hastigt slocknat
igen. Han kunde sjelf icke förstå, hur det kom
sig; han hade ju förr nästan varit sjuk af
längtan efter en son, en son att arbeta för, samla
för, blifva rik för, och nu, då han hade en,
nu var det nästan som en missräkning, en
krossad illusion. Och det egendomliga var, att i
barnets närvaro kände han samma ånger, samma
aggande sjelfforebråelser, som — de der ögonen
uppväckte hos honom. Derför undvek han
ängsligt all beröring med barnet, ja, blotta
tanken på det plågade honom.
Det gick dock öfver äfven detta, han blef
»menniska» igen, och då först böljade han i
verkligheten erfara den glädje, han förut endast
känt genom saknaden, glädjen öfver att hafva
en son, en arfvinge. Men hvad han icke mera
erfor, det var den glädje, som uppfyllt honom,
då han första gången höll barnet i sina armar,
denna varma, rika ömhet; då han nu såg på
den lille, var det med mera stolthet än ömhet,
mera beundran än kärlek.
Gossen hade blifvit döpt till Axel Emanuel.
Af fadern kallades han Axel, af amman Akke
och af farmodern Manuel. Vid födseln hade
han varit liten och späd, men redan efter ett
par veckors tid hade han ätit upp sig i en otrolig
grad, blifvit stark och frodig. Det var som
om han länge varit satt på svältkur, han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
