Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen förstod Metta, att hon fattade
detta, som om man ansåg henne orkeslös
numera, och såg en förolämpning deri, och då
måste hon gifva efter och låta den gamla hållas,
nöjande sig med att försöka hindra henne från
att taga på sig det gröfsta och tyngsta arbetet.
För Karr visade hon deremot en
skygghet, som vanan aldrig kunde öfvervinna.
Huruvida hon i honom igenkände sin son, kunde
man aldrig komma på det klara med, han
kallade henne farmor som alla andra, och då hon
talade om honom, kallade hon honom patron.
En gång försökte Metta leda hennes tankar
tillbaka i tiden för att sålunda uppväcka
hennes slumrande minne. Den gamla satt och
hörde på henne och nickade, men utan en
skymt af intresse i sitt ansigte, till dess Metta
helt plötsligt, utan någon förberedelse
frågade, om hon visste, hvad det blifvit af
hennes son.
Då blixtrade det ett ögonblick till i hennes
ögon och hon mumlade:
»Johannes, — ja, han gick ifrån mej, — han
gick ifrån mej!»
Men så slocknade blicken igen, och hon
fortsatte med en medlidsam skakning på
hufvudet.
»Det var en så dum pojke, — så dum, så!»
Och då Metta varsamt sökte låta henne
förstå, att det var hos denne sin son, Johannes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
