Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med gumman. Kroppskrafterna hade aftagit
dag för dag, och slutligen kunde hon icke
mer lemna sängen. Och äfven den smula
förstånd, hon haft att råda öfver, tycktes alldeles
hafva försvunnit. Så lefde hon synbarligen i
den föreställningen, att han, — Axel —
fortfarande var ett litet barn. Nu, då åsynen af
honom icke längre kunde störa hennes
inbillning, hade hon gått tillbaka till den tidpunkt
af sitt lif, då hon varit lyckligast. Hennes enda
sysselsättning bestod i att sticka strumpor, som
lille prinsen» skulle ha, då han kom hem.
Först hade man försökt att göra det verkliga
förhållandet klart för henne, men då man såg
att det endast tjenade till att förvirra och
be-dröfva henne, lät man henne förblifva i sin tro.
Men hvad Karr icke skref, det var att han
sjelf funnit en tröst i att låna sig till detta
oskyldiga bedrägeri, att hans bästa och
lyckligaste stunder numera voro de, då han satt
vid den gamlas säng och pratade med henne
om »lille prinsen», tills han sjelf, förledd af
hennes fasta tro, nästan lyckats glömma bort
verkligheten och lefva sig tillbaka till den tid,
han nu önsCade kunnat vara evigt. Och ej
heller skref han, hur han afundades den gamla,
som aldrig behöfde väckas upp ur sin dröm
genom dessa fruktade bref med sitt ständigt
återkommande postskriptum: »Du måste skicka
mig pengar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
