Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Hök såg upp mot höjden, där Hökstugan
reste sig, och han tänkte på, att om sonen finge
veta hvad han gjort för hans skull, vore det den
svartaste otacksamhet att icke stanna. Men då
sonen märkte hans blick, blef hans ansikte ondt
och trotsigt. Då syntes det Stig Hök en
öfver-måttan bitter tanke, att han under alla dessa år
byggt étt fängelse åt sonen, och han kände sig
trött och gammal och lika nöjd.
Och med trött stämma svarade han, att sonen
finge handla efter sin egen vilja. Då smalt
trotset i sonens ansikte, och han grät länge vid Stigs
bröst. Stig lade sina armar omkring honom och
lät honom gråta; vek och kraftlös och liksom ett
viljelöst barn kände han sonens gestalt, men dock
kände han sig själf för trött att kunna hålla honom
fast.
Så drog sonen bort, och Stig Hök bodde allena
i sin låga stuga nere i bygden.–
För tredje gången skakade han askan i sin
hand.
Åter hade år gått. Stig Hök hade blifvit
gammal och började lefva i sina minnen; en dag
gick han åter upp till Hökstugan, där han icke
varit alltsedan sonen drog bort. Men nu gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
