Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid hände det», skriver han, »att Knut, obotriternas konung,
kom till Slesvig för att ha en sammankomst med sin
farbroder Nils. Men när folket mött på tinget, och den gamle
konungen satt sig på tronen, iförd konungaskrud, satte sig
Knut mitt emot honom, bärande obotriternas konungakrona
och omgiven av en skara drabanter. Då hans farbroder konungen
såg sin brorson i konungaskrud, och att han varken reste
sig för honom eller efter skick och bruk kysste honom, låtsade
han sig icke märka denna kränkning av sin rätt utan gick
över till honom för att hälsa honom med en kyss. Knut
gick honom till mötes, men endast halvvägs, och ställde sig
i allt som farbroderns like i rang och värdighet». Från
detta Knuts uppträdande härleder Helmold fiendskapen med
Magnus, och tilldelar därvid dennes moder, liksom tidigare
Knut, en roll rakt motsatt den hon spelar hos Saxo. »Knuts
handling», säger han, »ådrog honom ett dödligt hat. Ty Nils’
son Magnus, som tillsammans med sin moder var närvarande
vid detta uppträde, upptändes av en otrolig vrede, då hans
moder sade till honom: Ser du icke, att din kusin redan
bär spiran och är konung? Anse honom som din öppne
fiende, då han ännu i din faders livstid icke fruktar att
usurpera konunganamn. Om du låtsar dig icke märka det och
icke dödar honom, var förvissad om att han kommer att
beröva dig både liv och rike. Äggad av dessa ord började
Magnus smida ränker för att döda Knut». [1]
Saxos framställning står i båda dessa huvudpunkter i
oförsonlig motsättning till Helmolds, och det kan icke vara
tvivel om, att den såsom historiskt mindervärdig måste vika
för denna. Den är icke blott den yngre, den är också, i
motsats mot Helmolds, skriven med en i ögonen fallande
tendens. Saxo skildrar i Knut Lavard, för att begagna hans
egna ord i företalet, Valdemar II:s »strålande, av kyrkan
heligförklarade farfader, vilkens oskyldiga död följts av
odödlig ära och vilkens helighetsstrålande gloria nu bländar de
folk hans segrar underlade honom.» Skildringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
