- Project Runeberg -  Barndomsminnen från 70-talets Hudiksvall /
111

(1930) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flicksvärmeri av Ebba Nordenadler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

111

— Var det inget mer? undrade en tredje naivt.

— Inget mer! Det måtte väl räcka. Har han
nånsin tittat underligt på dig eller någon annan av oss?

Nej, det kunde ingen påstå att han gjort. En
samfälld suck, tung och sorgsen, nådde som en susning
den lilla flickans öron.

— Vad gjorde hon då? frågade de andra ivrigt.

— Asch, hon såg bara fånigt lycksalig ut. Jag skulle
då inte vilja visa mina känslor så öppet, förklarade den
första flickan stolt men avundsjuk.

Det ringde till lektionen, men tioåringen hade fått
mycket att tänka på, och när skolan var slut för dagen,
funderade hon fortfarande på, om inte också hon
skulle kunna bestiga ärans höjder och bli beundrad och
avundad av kamraterna. Om det bara behövdes att
få en lång och »underlig» blick, så fanns det ju en
smula hopp.

Det var strålande sol den dagen, men gatorna voro
fortfarande oerhört smutsiga och våta efter nattens
ösregn. Tioåringen tog med olustig min pä sig
sina något för stora galoscher. Tänk, att man skulle
tvingas att ta så’na fulingar på sig, så snart det
regnat aldrig så litet!

När hon så gick i riktning mot fiskarsta’n, såg hon
på avstånd en välbekant, frodig gestalt komma gående.

— Gode Gud, låt mig tvinga honom att titta på mig,
gör det, snälla Gud! bad hon åter och åter och
saktade stegen, för att Gud skulle hinna höra henne,
innan det oundvikliga mötet skedde.

Bönhörelsen kom, hon fick plötsligt en idé, och den
hade hon sina avskydda galoscher att tacka för. De
glappade nämligen för vart steg och gjorde sig
på-minta. Då bara ett par av den tidens alnar skilde henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:10:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hudik70/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free