Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
KARL.
Hur vet du det?
GUSTAF.
Jag märkte det genast, då jag kom hitin — men jag
hoppas med Guds nåd, att jag skall åter leda dig in på den rätta
vägen, som för till lifvet, och bära det förlorade fåret i
herdens famn. Ack, Karl! vill du bli ett Guds barn?
KARL.
Äro vi icke alla Guds barn? Hafva vi icke alla samma
fader i himmelen? Jag vet ditt svar — men hör nu mig!
Äfven för mig har sanningens ljus gått upp .... Du vet, jag
sökte länge och förgäfves efter den nåd och den inre frid, som
min religion lofvade, — jag bad — icke till Gud — ty honom
vågade jag icke nalkas — utan till timmermannens son från
Nazareth, som I hafven gjort till Gud. Jag bad. hvarje dag och
stund om denna förändring till sinnet, som kallas nya födelsen,
— jag afsvor all jordisk glädje — jag ansåg hvarje menniska
förtappad, som ej trodde på hvarje bokstaf i Bibeln — ja! jag
sökte upprigtigt i de heliga skrifterna att finna den upplysning,
som skulle leda mig fram till trons herrlighet, men jag fann
blott mörker — ett förfärligt mörker, ingen ledande stjerna,
som kunde sprida den minsta stråle af ljus och hopp öfver min
sargade själ. Då vaknade omsider ett tvifvel på denna lära,
som utlofvade så mycket men gaf så litet. Det föll en gnista
i min själ ■— hon växte och växte, tills hon flammade upp till
en herrlig eld — jag hade kommit till visshet och klarhet, och
frid och försoning togo sina boningar i mitt sårade hjerta.
Nu började för mig ett nvtt lif. Den fruktansvärda Jehova,
som uttalade sina straffdomar öfver fädrens missgerningar inpå
barnen till tredje och fjerde led, var förvandlad till den
kärleksfulle, milde fadren, som sände den käraste bland sina söner
att predika upplysning och frid på jorden. Der förr den sjuka
fantasien hade spårat en fiende bakom hvarje buske i den fria
naturen, der var nu lif och glädje — och den lilla blomman
sände sitt rökoffer upp till den allsmäktiges tron.
Jag började finna, att verlden inte var så ond, som man
sagt, — hon var .ju Guds egen herrliga skapelse — och inte
har väl Gud skapat sin verld så dålig att hon bör föraktas och
afskys. Och skapelsens krona — menniskan, Guds afbild —
hur hade man inte utmålat henne! Men då jag såg så många
vackra, gerningar, så mycken godhet och skönhet ibland all
ondska — då kunde jag ej längre sörja — då gick hela min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
