»Kampen om elden» av J. H. Rosny d. ä. En roman från urtiden, G. W. K. Gleerups förlag, Lund, 1919.
Att »gå till grannas och låna eld» hette en lek man lekte i min barndom. Sannerligen om jag minns längre hur den gick till. Däremot ihågkommer jag leken »liten lever än», en trästicka, som glödde och som fick vandra från den ena till den andra i en sluten ring. Det gällde, att hålla elden glödande så länge som möjligt var, medelst blåsning på den, och den, i vars hand glöden slocknade fick betala pant.
Något liknande, ehuru i oändligt mycket större skala, är det denna bok avhandlar.
Ett folkslag i urtiden, »Oulhamrarna», ägde elden. Varifrån de _fått_ den omtalas ej. Troligen från en eller annan, av blixten förorsakad skogsbrand. De _ägde_ den emellertid. När bokens handling börjar, ha de emellertid _mistat_ den. Vildare horder än deras hade plundrat deras stam och släckt elden. Då utsändes tre modige unge män att återerövra elden. Priset var givetvis en ung skön dam, hövdingens dotter, fullt i stil med övlig tradition och mycket riktigt och vackert. Vad kan en eldsökande yngling mera än två glödande ögon ---
Och nu börja äventyren ---
Och på dem är det knappast någon ända. Men dem få ni läsa om själva. Ty givetvis bör ni ha den boken.
Låt mig istället för ett utförligt referat av dessa hålla mig till det rent tekniska i saken.
Oulhamrarna förvarade elden i burar. I dessa förde de den med sig på sina färder. I en sådan bar ynglingen Naoh den tillbaka till stammen. Hur kan man nu tänka sig en bur i de tiderna? Metaller voro ju okända! Jo, de förfärdigades av flera lager av skifferflisor och dessa omslötos av bark, som hölls fuktig. Denna sammanhölls åter medelst fibrer. I sanning genialiskt! Det var en hel konst att passa den lilla flämtande lågan i en sådan bur, men det inlärdes allt ifrån barndomen.
Emellertid är en sak underlig. Denna Naoh lärde sig av Wah-folket, en utdöende folkstam, att slå stenar emot varandra och på så sätt få eld. Men han hade dock flintspetsar på sina vapen. Hur kunde dessa spetsar förfärdigas utan att Naoh någonsin sett »elden tränga fram ur stenen»? Det låter otroligt.
Boken är rolig, spännande och högeligen intressant. Och gossen får flickan på slutet --- och då så ---
»Gilbert Hardings resa» av Louis Weyeneth, Dômförlaget, Lund, 1918.
Det är en skojig bok på 195 sidor till ett pris av 5:25 kronor och ören.
Omslagsteckningen visar en ung man, spetande iväg med två kappsäckar och gör att man ingen aning har om innehållet. Man kan ej här säga »Man merkt die Absicht und wird verstimmt» ty man ser platt ingen avsikt alls.
Desto angenämare är det att få färdas med vännen Gilbert till en ny planet i solsystemet. Att denna planet råkar vara den eviga stackars Mars, som aldrig kan få vara i fred, är ju tråkigt, förstås. Men framställningen är ledigt och nätt gjord.
Att aldrig Mars kan få vara i fred. Den ligger där så obehagligt kall i rymden att jag fryser vid blotta tanken.
Emellertid kommer Harding och hans sällskap verkligen fram, träffa marsmänniskor som göra revolution á la röda och vita här nere hos oss. Besynnerligt att alla planeter skola slåss samtidigt --- detta var 1914--1915. Eller ej så besynnerligt då man betänker, hur stor roll solfläckarna, som ju beröra alla planeter, spela i krigens historia.
På Mars stjäles farkosten av en engelsk detektiv, som återbördar den till jorden, och de Hardingska anteckningarna komma i fil. d. Louis Weyeneths i Lund händer. Detektiven sättes på dårhus. Farkosten ligger nu i Stilla Oceanen. Ingen gitter ta upp den.
Ja, apropos farkosten! Dess idé är ej alls så oäven. Min komplimang, förresten!
Det är ett stort klot, 14 meter i diameter. Isolerad à la termosflaska --- ett rum i mitten, periskop etc. Man använder elektriska speglar o. d. för att därmed neutralisera tyngden, och att inne i rummet bibehålla den jordiska gravitationen och trycket. Hur denna oerhörda mängd elektricitet alstras har Gilbert Harding ej uttalat sig om i den notisbok, som kom tillbaka till människor; det lär stå i en större avhandling, som nu ligger kvar i Stilla Oceanen. Detta var skada för mänskligheten, tycker jag. Ty tänk!! Nå, man hade syrebehållare med sig, vattentankar, elektriska kokapparater. Allt gott och väl. Men en sak förargade mig. Och det är följande, enkla historia. Rummet där fyra människor och konstapeln (han tycks ej anses som människa) uppehålla sig är --- 4,5 meter i kvadrat och två meter hägt. 4 kojer äro infällda i väggarna. De taga således ej någon plats. Men mitt på golvet står ett bord, kring det fyra länsstolar, på ena sidan är köket och tvättställ, plats för periskop etc. Och dock kan en och annan av passagerarna tillåta sig att spatsera fram och tillbaka med armarna på ryggen! Det förargar mig, att, när allt annat är tilltaget så rymligt, ej själva klotet och med det rummet kunde gjorts större. Ty vad är ett rum med 4,5 meters sida, fyllt av bord och fyra stolar och periskop och kökssaker etc? En fullständig packlåda! Sällan promenerar man där med händerna på ryggen.
Boken är rolig men för dyr.
»Trädgårdsväxternas livsföreteelser» av H. Molisch, Bonniers förlag, 1919.
I Nr 7--9 av Hugin för i år citerar jag under rubriken »Har ni hört?» en hel del intressanta detaljer ur denna högst lärorika bok. Ingen blomsterälskare, ingen med intresse för sin trädgårds yttersta möjligheter borde sakna detta arbete. Molisch sätt att låta vetenskapen skina in genom trädgårdsstaketens springor är ett slags spegelsystem. Ty det vetandes ljus han förstärkt låter tränga genom springorna, det är hämtat från just samma trädgårdar; det är de praktiska erfarenheterna han vetat ta grundligt reda på och, sovrade och koncentrerade kasta sitt återsken i mången dunkel vrå av trädgårdstäppan.
Han har funnit den gyllene medelvägen, den, att teori bör hämtas från praktiken och att praktiken bör skatta teorien.
Hans framställning är ledig och fängslande.
»Natur och djur» av Carl Kjellin, Magn. Bergvalls förlag, Sthlm, 1918.
Vilken älskare av naturen, av växter och djur, möter ej i denna bok!
De 17 små bitarna äro som pärlor, trädda på en röd tråd --- den röda tråden är kärleken till naturen och den allra största pärlan är berättelsen »Ur frö och frukt». De få ju liv och själ alla dessa frön, som kastats för vinden! Hur vackert visar ej författaren _undret_ i det, som vardagsmänniskan går förbi som något värdelöst och banalt. Och hur rikt belönas ej hans intresse!
Något egentligt nytt ur vetenskaplig synpunkt innehåller arbetet ej, men för en naturälskare, som en stilla timme vill sjunka hän i sig själv undan oro och larm i det jäktade människolivet, öppnar varje vänt blad stilla, lugna vyer ur naturerns underliga väsen.
»Skåningar I. Konsul N. Persson», av Karl Hjalmar Lundgren. Gleerups förlag, Lund, 1919.
Ett verksamt liv, det, som här skildras. Jag, som hade förmånen att under flera år ha samarbetat med den rastlöse, framsynte mannen, äger förutsättningen att uppskatta den lilla bok som helt nyligen utgivits om hans liv och hans verk.
Han var just den mannen, som Hugin så ofta talar om --- mannen, som vill hämta sitt guld, ej ur andras fickor utan ur naturen direkt --- genom dess förädlande. Konsul N. Persson har nämligen aldrig tjänat ett öre på en börsspekulation, utan ständigt genom råvarans mödosamma sovring till högre värde sett sitt nedlagda kapital rättvist förökat. Gack och gör sammalunda unge man.
Heder åt N. Perssons vackra, svenska minne!
