Så länge jorden har varit till och människan på dess rundel existerat, hava fara och arbete alltid troget följts åt.
Det är troligt, att faran är äldre än arbetet och att det just var fruktan för denna fara, som man anade, som födde arbetet. Faran för hungersnöd, de vilda djuren, kölden, värmen, vinden och vattnet.
Och så skapades arbetet och dess första redskap voro hävstången och hjulet. Dessa bägge äro allt framgent de viktigaste medel vi äga i arbetets tjänst.
Men faran, som genom arbetet skulle undanrödjas, följde det alltjämt, liksom en skugga följer den sak, på vilken ljuset faller.
Och än i dag är faran allt arbetes skuggsida, ehuru kraftiga medel gjorts för att skydda arbetaren för vådan.
Den största, mest omfattande fara vid arbetet som torde finnas, äro de hemska kolgruveexplosionerna, ty de kräva så oerhört många offer. Till dessas bekämpande hava idérika män konstruerat lampor, vilka icke blott ej antända den farliga gasen, utan till och med varna arbetarna, när de beträda ett farligt rum.
Och i våra svenska gruvor, i vilka ej dessa gaser finnas, lurar dock faran, dold i själva sprängämnet, dynamiten. Om denna ej tinas ordentligt upp kan den explodera till och med blott vid itudelning --- då däremot den upptinade dynamiten kan kastas mot en vägg utan risk för liv och lemmar.
Höja vi oss från gruvans botten till dagens ljus, lurar ock där faran --- under vägen upp. Hissen som för malmen upp genom schaktet är fästad i en ståltrådslina och denna kan brista. Men till och med här finnas säkerhetsanordningar gjorde, så att ett par hakar falla ut om linan brister och dessa gripa fast i de ledskenor mellan vilka hissen rör sig.
Uppkomna ur det mörka djupet har faran ännu följt efter arbetet och vi se dem sida vid sida vart vi vända oss.
Där står timmermannen och muraren på sin byggnadeställning och se vi riktigt noga efter, finna vi hur faran lurar på dem.
Där stryker Stefansons triumf, järnvägen, fram. Följ dess gång genom höga sandbankar, och utmed leriga flodstränder och faran synes.
Plåtslagaren på det branta taket vet hur farligt hans arbete är.
Timmerflottaren på flodens vatten känner att döden lurar, om han träder fel med foten och fiskarne vid havets kust ana faran när kända tecken varsla storm och torskens galla stinker. (Ett av författaren gjort rön är, att torskgalla, som vid normalt eller högt lufttryck är luktlös, vid lågt barometerstånd utsänder en gemen stank.)
Inne i det stora sågverket står faran på vakt och cirkelsågen har skördat många offer. Man har försökt att råda bot för detta medelst skickligt anbrakta skärmar och i många fall lyckats därmed mycket bra.
I verkstaden surra hundratals hjul och remmar. Griper en rem fast i arbetarens blåa blus är faran framme och det kan gälla livet. Men även här ha snillrika män gripit in och vid axeln, som driver hjulen runt, har man låtit koppla en säkerhetskoppling som i ett enda ryck får hela verkstaden att stoppa.
I valsverket, som ligger bredvid verkstaden, valsas av det tjocka, glödande järnet och stålet smala, långa trådar, som klippas till spikar och annat. Och faran står på lur i varje glödande tråd.
Ett stycke bort står elektricitetsverket och varje barn vet, hur farligt det är att beröra ett par sådana trådar, laddade med högspänd elektricitet.
--- Nej, säger betraktaren, låtom oss lämna kulturen och begiva oss ut på landet. Där finnes ej faran längre; där är allt lugnt och fridfullt.
Där långt borta höjer sig också den lilla kyrkan emot oss --- men vad är det, som kröner dess torn och dess kors? En åskledare. Således även här ett skydd mot en fruktad fara.
Nej, låt oss gå till den enkla bondgården. I ladugården stå kor i långa rader tuggande i båsen. Allt ser så fridfullt ut. Men vad är det för en besynnerlig bult i ena sidan? Och rättaren svarar:
--- Å, kors det är säkerhetsanordningen för eldsvåda. I fall ladugården brinner, drages bulten loss och i och med detsamma löses alla djuren.
Nej, tillbaka till staden! På landet var också faror.
En järnväg för oss dit och vid en liten bistation skola nya vagnar kopplas till. Växlaren går in mellan vagnarnas buffertar --- det är ytterst farligt, men ännu är ingen uppfinning gjord som tillåter växlaren att koppla av och till utan att gå själv mellan buffertarna. Engelska staten har utfäst en stor belöning till den, som löser detta tekniska problem --- men summan står blott på ränta på ränta --- --- än så länge.
Inne i staden är fara på färde. Gälla klockor pingla och vagnar, förspända med ystra hästar jaga förbi. Det är brandkåren, som rycker ut och vet någon, att det är fara förenad med arbetet, så är det just en brandsoldat.
Vi återvända till verkstaden. Där står en arbetare vid en hastigt roterande smärgelskiva och slipar ett stycke stål. Gnistorna spruta omkring honom och han har sitt ansikte skyddat av en mask, som täcker näsa och mun samt ett par glasögon. Men skulle ett skarpkantigt stålgrand av misstag sprita in i hans öga, så finns på kontoret en kraftig elektromagnet, som drager ut det igen.
I det högsta, i det lägsta lurar faran på arbetet och reparatören av den skyhöga tornspiran känner detta lika väl som dykaren, vilken rädes att luftslangen skall brista.
Till och med i den fredligt malande kvarnen tränger sig faran in; ty det fina mjölstoftet är ytterst farligt för lungorna.
Ett så fredligt kall som målarens förefaller, som skulle det vara utan faror. Men mångårig vistelse bland färgens terpentinångor sätter märken i målarens själ liksom glasblåsare ganska tidigt förstöra sin hälsa om de ej iakttaga den största försiktighet.
Sömmerskan i det undangömda rummet åt gårdet vet kanske ej av fara; men den är nära och smyger sig sakta fram på tå i det dåligt betalda arbetets fotspår. Den giver sig till känna genom en lätt, hackande hosta, så stiga röda rosor upp på de bleka kinderna ---
Och själva nålen, som sömmerskan håller i sina flitiga händer kan berätta om en fara vid dess fabrikation: Vid slipning av synålar, en process, som är mycket invecklad, fylles fabrikens luft med det avslitna --- små, små nålar av stål, mikroskopiskt fina --- som damm. Dessa äro ytterst farliga att inandas och man skyddar arbetarna för faran genom att låta dem bära masker, förfärdigade av magnetiserat ståltrådsnät. Magnetismen hejdar ståldammet.
Men --- på tal om kvinnligt arbete: i de kalla matvaruaffärerna med sina dragiga golv och avkylda luft --- där om någonstädes trives faran i arbetets sällskap. Ingen butik, intet kontor är så farligt som en matvaruaffär, där den annars livgivande värmen skulle förstöra de utbjudna matvarorna.
Vi hava ej nämnt chauffören för våra automobiler och förarna av våra spårvagnar, ty det är för alla och envar lätt begripligt att knappast en enda meter av dessas väg är utan lurande faror; men vad däremot färre torde ana är den fara, som en tryckerilärling är utsatt för. Nästan varje typograf får en gång i sitt liv sköta en liten handpress. Det gäller att sticka in det otryckta pappret och taga ut det färdigtryckta snabbt och behändigt medan en rörelse av foten öppnar pressens käftar. En sekund försent och fingerspetsen klippes av och typografämnet stannar i växten, ty att bli typograf utan det yttersta fingerledet är en omöjlighet.
Överallt passa faror på att genera arbetet.
Men tror man, att endast kroppsarbetare följas av faror i sitt arbete, tager man storligen fel.
Allt arbete har faror till följeslagare och lyckas arbetet riktigt gott, och tjänar man riktigt mycket pengar, då är den största faran högfärden och dumdrygheten, samt den, att minnet av gamla vänner försvinner.
Från kroppsarbetaren vandrar faran i allmänna drag över till tänkaren, till vetenskapsmannen och teknikern.
Den gömmer sig i nitroglycerinen i sprängämneskemistens laboratorium och när den uppenbarar sig, spränger den hus och gårdar; den ligger i lysgasens välsignelsebringande arbete för ljus och värme, i det gift denna gas innehåller; den döljer sig i cyankaliet, som användes till mångfaldiga kemiska processer och är här så farlig, att ett par droppar förmå att döda en människa på fläcken.
Den finnes hos radium, detta självlysande grundämne, som i mycket verkar läkande, men, oriktigt använt, kan faran träda fram ur detsamma frätande upp de händer, som för intimt syssla med detsamma.
Och läkaren, som offrat sig för sitt kall och andra människors bäste, följes överallt av farans gnistrande kattögon och i vad han gör, väntar den blott ett tillfälle att kasta sig över sitt byte.
Så bor den i den vassa kniven vid operationen och i den dödes sönderdelade blodsubstans vid likets obduktion. Blodförgiftning och död kunna följa detta arbete.
Den lurar på den uppoffrande epidemisjukhussystern vid den febersjukes bädd och på professorn, som med uppslitande arbete utexperimenterar en ny metod att kurera en farlig infektionssjukdom.
Överallt driver faran sitt spioneringssystem mot arbetet.
Springpojken, som arbetar genom att sätta den ena foten framför den andra på gatan, tittar på himlen och anar ej faran som ligger på trottoaren i form av ett bananskal.
Och finner nu någon detta mitt kåseri över arbetets faror icke vara nog utförligt, så vill jag rekommendera honom att vända sig till ett visst håll, varest men med nöje står till tjänst med upplysningar --- nämligen till en olycksfallsförsäkningsagent.
Han skall bland annat upplysa er om, att de lägsta premierna äro för kungar och --- författare.
Men till och med på dem lurar faran.
