Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I själfmordens tidehvarf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidningarna visste för något år sedan berätta om en
bonde någonstädes åt söder, som hängde sig, emedan
han förlorat en gris. En annan tog lifvet af sig för
den långa torkans skull, misströstande att ej få
tillräcklig gröda.
En skolpojke i Finland, prestson för resten, gick
och gjorde sammaledes, något som dock var mindre
underligt, ty han hade råkat få lugg af mamma sin.
»O tempora, o mores»! utbrister nutiden, men om
några decennier skola sådana händelser höra till
ordningen för dagen och ingalunda som nu utpekas såsom
enastående abnorma fakta.
I järnvägskupén skall då den nervösa frun beklaga
sig för konduktören och säga:
— Det var förskräckligt, hvad det skakar på det
här tåget!
— Det kommer sig af torkan, lilla frun, upplyser
konduktören.
— Af torkan?
— Ja, frun vet väl, att det icke har regnat på
en hel månad, och att grödan bokstafligen torkat in, så
att det råder en till själfmordsmani gränsande förtviflan
öfverallt i landet. Se här hvad bönder det ligger utåt
linien!
Man har redan i Amerika inrättat ett hotell för
själfmördare. Ett sådant kommer inom en snar framtid
att uppstå i hvarenda småstad, som vill följa med
sin tid.
Man ringer på hos borgmästarns. En jungfru öppnar:
— Är fru borgmästarinnan hemma?
— Ja. Hon hänger i spjällsnöret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
