Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronobefallningsman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en framtvingad tår i ögat och en apotheksflaska i
handen. Nu talade Kronobefallningsman och sade:
— Slutet på vedermödorna nalkas, dödskylan
genomisar min kropp, och stunden är inne för afsked.
Han reste sig upp till hälften liksom sökande
efter andan, allt under det Sara Lena försökte gråta
förklädet alldeles genomblött.
— Såsom ett bevis på min tacksamhet, fortfor han,
för långvarig och trogen tjenst hafver jag i mitt
testamente så förordnat, att hälften af min ägendom
tillfaller Sara Lena och den andra hälften min brorson
Jonathan, fast han alltid varit mig ett sorgebarn ...
Angående min begrafning så önskar jag, att den
försiggår i allra största enkelhet ... inga kransar och
blommor ... hör hon det! ... och hvad trakteringen
beträffar, så är det alldeles nog med två glas madera hvar
åt gästerna ... hå hå, ja ja! Innerligen önskade jag att
tala några ord med pastorn före min hädanfärd, och
det är väl bäst att hon låter skjutsa hit honom genast.
Sara neg, så att det nästan sa’ »knak» i knäna,
torkade sina rödgnidna ögon och gick.
Under tiden hade den sjuke svåra själsanfäktningar.
Ömsom knäppte han ihop händerna för att bedja, men
kunde icke framleta någon passande bön ur minnet, ty
på många herrans år hade inte Kronobefallningsman
bedt det ringaste.
— »Gud som ha... hafver barnen kär, se till mig
som li... liten är», stammade han. Det var nämligen
den enda bön han kom ihåg, utom »Gud med en
nödtorftig spis» ... hvilken ännu mindre var ägnad att
för tillfället recitera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
