Carl Modig gick, väntande, på den bestämda platsen på Djurgården redan en kvart före den överenskomna tiden.
En späd grönska bredde sig som ett ljusgrönt spetsflor över hans huvud mot den djupblåa himlen, småfaglarna slogo sina drillar och den ännu daggvåta myllan doftade jord och liv. Det låg en vårfrisk fägring över hela naturen.
Skulle hon komma?
Jo, verkligen.
Där borta skymtade han den smärta figuren --- det var hon.
Hjärtat klappade våldsamt i hans bröst.
Nu såg hon honom och nickade.
Hur vacker hade hon ej blivit, tyckte han.
Det blad som rosenknoppen saknat, när han reste ut, det hade nu sällat sig till de andra, och Nina Örnklo var nu den fullt färdiga daggstänkta rosen med halvöppnade kronblad.
En varm blodström sköt upp i hans ansikte.
--- Välkommen hem!
Hon gav honom sin hand.
--- Tack, Nina.
De gingo vägen fram, sida vid sida och han talade om sina intryck från resorna där ute. Hon hörde på. Blott då och då kom en fråga över hennes läppar ---
Men i stället använde hon sina öron för att fånga ljudet av hans röst, och sina ögon för att se hurudan han blivit.
Och dessa bada sinnesorgan gåvo henne vittnesbörd om, att den unge ingenjören under frånvaron blivit en man med synnerligen tilldragande yttre och ett karaktärsfast, tänkande och varmt kännande inre.
Han frågade henne vad hon själv hade att berätta, vad som hänt medan han varit borta.
Hon betänkte sig ett ögonblick.
I denna flyktiga sekund genomgick Nina Örnklo en hel del som timat, sedan hon senast såg Carl Modig Men samtidigt blev det henne med ens klart, att hon som lekt med mer än en mans hjärta --- hon höll nu på att förlora sitt eget. Denne trofaste Carl Modig, som under hela denna tid, som av henne utfyllts med tomma nöjen och flirt, fortsatt att älska henne, imponerade på henne och gjorde, att hon kände sig liten och obetydlig vad hans sida. Hon tyckte, att hon ville lätta sitt sinne åtminstone från det, som Modig möjligen anade att hon hade någon del i --- greve Hugo Winterfeldts försvinnande Som återgäld för Carl Modigs ärlighet och trofasthet ville Nina också giva ett förtroende. Det var ett ögonblicks ingivelse, och hon trodde att hon handlade både rätt och diplomatiskt då hon resonerade som så, att bottenärliga män skola vinnas genom att visa dem fullt och helt förtroende.
--- Vad som hänt, medan du varit borta? Ja, det är tusen saker, gav Nina honom därför till svar på hans fråga och fortsatte:
--- Först och främst har greve Hugo Winterfeldt rest.
--- Jag vet det.
--- Vet du? Men du vet bestämt icke hur det kom sig att han reste.
--- Nej.
--- Det är nästan som i sagan om prinsen och den rike.
--- Hur var den då? Den har jag aldrig hört.
--- Å, det var ej annat, än att en prins som var fattig och en köpman som var omätligt rik sökte samma flickas gunst. Till prinsen sade flickan: »Ja, om du hade köpmannens millioner.» Och till köpmannen: »Ja, om du ägde prinsens titel.» De bägge friarna bytte. Och --- och ---
--- Nå, hur gick det?
--- Ja, det är detsamma ---
--- Men bytte de? Vad?
--- Köpmannen köpte prinsens titel. Prinsen förlorade titeln, men blev rik.
--- Aha, sade Carl Modig, ja, slutet är lätt gissat. Prinsen fick naturligtvis ja --- ty han var ju född prins --- och dessutom var han ju nu rik --- han fick förstås flickan.
--- Tror du?
--- Alldeles säkert.
--- Jag säger ej sagans slut---det får du gissa sedan. Men jag lever mitt uppe i den och du ---
--- Är köpmannen.
--- Alldeles riktigt. Och greve Winterfeldt är prinsen. Minns du, när du reste? Du frågade mig om något.
Han nickade.
--- Jag svarade dig: Gör något stort, väldigt i livet, dig berömd eller skaffa dig en klingande titel.
--- Jag minns det, Nina.
--- Så reste du.
--- Ja --- adjö med köpmannen. Så kom alltså prinsen.
--- Ja, greve Hugo. Han sporde mig om precis samma sak. Jag måste småle. Sagan stod så livslevande för mig. Jag beslöt att göra som flickan i sagan, och jag handlade som hon. Jag bad greven bli rik. Det var allt. Han såg så frågande på mig. »Otänkbart,» svarade han. Då fick jag lust att göra ett experiment. Du hade nyss givit mig ett lustigt papper, med fullt av siffror på --- minns du det?
--- Ja, svarade han medan han höll på att mista andan av oro.
--- Det var en slags rebus, sade du. Det gömde en hel rikedom ---
--- Ja --- och ---
--- Jag gav greve Hugo en avskrift ---
--- Jaså.
Carl Modigs röst lät onaturligt lugn ---
--- Och sedan?
--- Så reste greven. Han sände mig en avskedsbiljett. Den lydde: »Rik ser du mig åter.»
Det föll som fjäll från den unge ingenjörens ögon --- han förstod leken som den hjärtlösa flickan lekt. Han mindes, hur han givit henne papperet, hur han sagt till henne: »Vi två, Nina, skola slå våra kloka huvud ihop och lösa gåtan i detta papper --- där väntar säkert lyckan.» Hon hade lett emot honom som en strålande, solig morgon och han hade ej ett ögonblick tänkt på att hon skulle komma att förråda honom --- men nu var det gjort. Han kände en svidande bitterhet men bekämpade sig ändå därhän, att han till och med kunde frampressa ett leende.
--- Nå, vad tycker du om sagan?
--- Utmärkt!
--- Men gissa nu slutet. Vem vann den sköna?
--- Ingen, svarade han bittert. Den sköna var en hjärtlös kokett ---
--- Fel, skrattade Nina.
Så lade hon plötsligt märke till den blick som glödde i hans ögon.
Det var som rusade allt blodet från hennes hjärta.
Nu kände hon att flamman --- den heliga elden nått även henne.
Hon visste i detta ögonblick, att hon älskade Carl Modig --- älskade honom av hela sin själ --- att allt koketteri och all flirt hädanefter skulle vara fjärran från henne.
Men --- frågade hon sig själv --- var det försent? Den sista minuten hade förvandlat hennes tillbedjare så, att hon ej kände igen honom.
--- Jag får kanske höra slutet på sagan --- en annan gång.
Orden kommo hårda och fasta. Han var en annan nu än för en stund sen. Vad hade hänt?
En oförklarlig oro grep flickan.
Det var som kände hon den fasta marken gunga under fötterna, och för första gången märkte hon själv den förlägenhet inför en man, som hon själv hade älskat att männen ägde inför henne ---
--- Det är sent, sade Carl Modig.
--- Du är ond på mig!
--- Nej, det är jag icke.
--- Men du är så förvandlad.
--- Ja, jag är så.
--- Varför? Var då det fullklottrade papperet så viktigt?
--- Ja. Det var vägen till greve Hugos rikedom och mitt furstendöme.
--- Å --- å ---
--- Men det var mera än så.
--- Vad? Säg!
Med förskrämda ögon betraktade hon honom.
--- Det var panten på din hederlighet--- du förrådde det jag anförtrodde dig --- nu är papperet ett intyg på, att en helgonbild har fallit --- ohjälpligt ---
En droska rullade förbi --- tom ---
Med en gest ropade ingenjören på kusken och med en annan bjöd han flickan stiga upp.
--- Adjö.
Han gav kusken Nina Örnklos adress.
--- Skall jag fara ensam?
--- Ja visst --- det passar icke att jag reser med dig. Adjö.
--- Au revoir!
--- Nej, sade Carl Modig bestämt, adjö.
Han lyfte på hatten.
I nästa ögonblick rullade droskan bort.
Carl Modig hade vänt sig åt andra hållet och såg ej de två
ängsliga, smäktande, förtvivlade flickögon, som blickade efter honom
över droskans nedfällda sufflett.
