Av alla de ombordvarande var det endast en som kände allt.
Det var ingenjör Carl Modig.
Han visste att man reste till en nedstörtad meteor, att dennas inre bestod av metalliskt järn, att detta kunde innehålla diamanter, att han av det genom syran senare sig bildande hålet skulle kunna skaffa sig en vulkanhärd för en interplanetarisk flykt.
Så fanns det två som kände till att ön innehöll järn och var en meteor samt att man skulle söka diamanter där genom syreprocessen.
Det var doktor Jurell och ingenjör Smitt.
Men sedan!
Sedan visste alla, från och med professor Lowell ej annat än att ön där nere, rätt i sydost för Tonga Tabu var rik på mineralier, och att det var för att finna dessa, man styrde halva jorden runt över alla dess hav.
Och detta förhållande till kunskapen om resans mål bibehöll sig under hela färden.
Resan förflöt med avbrott för intagande av kol på åtskilliga ställen, med omväxlande stiltje, blåst och orkan allt händelser som sådana långvariga resor i allmänhet förete och i början av oktober samma år --- 1889 ankom »Hasard» utan olycksöde av allvarsammare slag till Tonga Tabu, »det heliga Tonga».
Tonga Tabu är den viktigaste av Tongaöarna eller Vänskapsöarna, som de kallades av Cook, vilken åren 1773 och 1779 upptäckte de flesta av dem och där bemöttes särskilt vänligt. På Tonga Tabus nordkust är residenset beläget i Nukualofa.
»Hasard», som från en nyligen besökt kolningsplats var rikligt försedd med kol, behörde ej anlöpa Tonga Tabu, och Carl Modig var dessutom synnerligen angelägen att så snart som möjligt finna sin ö.
Man satte därför kurs rätt sydost strax efter landkänningen med Tonga Tabu.
Den unge Emil Grane hade under den långa färden blivit allas gunstling. Hans sätt var så vinnande och flärdfritt, och han tog allas hjartan med storm, ingenjör Modigs inberäknat, som allt mer och mer kom därhän att betrakta den unge mannen som en kamrat, han trängde sig ej på --- utan Modig var den, som narmade sig den unge Grane och detta kom sig i mycket även av den tanke på Nina, som aldrig kunde lämna honom.
Ibland talade de om henne.
Men det blev ej mycket sagt, då Modig ej gav sitt förtroende i denna sak till någon annan än de två, som fått det: den gamle advokaten och doktor Jurell.
Heller icke kunde Modig komma till klarhet över hur mycket Nina talat med Grane om honom ---
»Hasard» lämnade Tonga Tabu och satte kursen rätt sydost.
Det skulle, enligt Modig seniors siffror vara precis 22 mil till Meteorön --- och kapten Hammar påstod med bestämdhet, att det måste vara svenska mil, således 220 kilometer, som den gamle geologen menat.
»Hasard» klöv nu vågorna med denna kurs noggrant inriktad.
Den ena holmen efter den andra passerades; somliga voro atoller, omgivna av korallrev och vegetationen var den vanliga på söderhavsöarna i allmänhet. Somliga öar utgjordes av vulkankäglor som rykande reste sina spetsar över det mörkblåa havets yta.
För att hålla kursen noggrant måste man gå så nära en ö, alldeles grå och öde, att fara var att »Hasard» i dessa obekanta farvatten skulle ränna på grund på något undervattensskär. Dess bättre visade emellertid lodningen, att vattnet var ganska dJupt.
På ena stranden av den gråa ön, just den strandremsa, som »Hasard» strök förbi, lade kajutpojken Emil Grane märke till en mystisk, gråvit fläck.
Hastigt grep han en kikare och riktade den emot ön, och genom dess linser såg han, eller tyckte sig se något rätt egendomligt.
Med jättestora bokstäver stod där ett ord målat på den gråa klippväggen, och under detta ord syntes en samling andra, något smärre bokstäver, vilka gossen dock ej förmådde tyda.
--- Ingenjör Modig, ropade han med kikaren ännu för ögonen, titta ett slag på den där bergväggen.
Modig tog kikaren.
--- Jag ser absolut ingenting. Vad menar du?
Till sin förvåning kunde gossen nu ingenting upptäcka på bergväggen.
--- Ett klippblock! sade han.
--- Vad?
Ett framskjutande klippblock har dolt skriften, när »Hasard» gIed förbi.
--- Det var nog bara för din fantasi som något sto skrivet, misstänker jag.
--- Nej ---
Nå, vad stod det då?
I väldiga bokstäver såg jag ordet: LURAD.
--- Lurad? Det är ju nästan som det vore svenska och de andra orden?
--- Hann jag aldrig se.
--- Ha, ha, ha --- det är nog du själv som blivit lurad, skrattade ingenjören medan »Hasard» gled allt längre bort från ön och närmade sig målet för resan. Matrosen Simon Heiland, som skröt med sin kunskap i alla språk, påstod emellertid att »Lurad» uttalades »Lyrá» och betydde »fredad» på Tongaspråket.
Tidigt nästa morgon såg man äntligen Meteorön framför sig.
Precis på det avstånd, som siffrorna angivit, 22 mil --- 220 kilometer från Tonga Tabu --- låg den eftersökta ön. Lika grå och öde som flera andra öar man seglat förbi.
--- Vatten är första frågan, sade kapten Hammar. Vatten.
--- Vilket vatten? undrade professor Lowell.
--- Vi måste undersöka, om ön har dricksvatten, annars måste detta anskaffas från närbelägna öar --- det lönar sig ej att börja med någon slags landstigning, innan vi veta detta. Och finna vi en vattenådra här på ön så måste vi, just i närheten av den, slå upp våra bopålar. Well --- alltså gå vi ej till ro, innan vi veta var det bästa vattnet finns.
Ankarkättingen rasslade nu ur klyset och snart låg »Hasard» förtöjd i en djup vik med branta stränder vid den ö, om vilkell man drömt i fyra långa månader.
Äntligen!
Enligt kapten Hammars råd utrustades strax en expedition för att söka vatten och sändes genast i land.
Ön erbjöd en mycket ogästvänlig anblick. Icke en vajande palm, ej ens en buske av det allra simplaste slag, endast lava ---- lava och återigen lava --- som massor av grå, knådad deg. Endast nere vid själva stranden växte låga, mörkgröna buskar, och litet gula och röda lavar frestade en bekymmersam tillvaro i skrevor i bergsgrunden. Det såg ej synnerligen lovande ut att här finna sötvatten.
Expeditionen, som utgjordes av alla passagerarna med undantag av professorn samt dessutom av sex matroser, gav sig i väg inåt viken, fann en landningsplats, och så började man, två och två, att genornströva ön ---
Carl Modig tog Emil Grane med sig, och dessa två följde kusten norrut, medan de andra dels undersökte den södra kuststräckan, dels gåvo sig av inåt ön.
Det var ytterst svårframkomlig terräng, något i likhet med isen i polartrakterna. Sprickor och ojämnheter hindrade överallt en snabb frammarsch.
Grane sprang emellertid, vig och behändig, före Carl Modig, och denne följde efter gossen, så snabbt han förmådde.
Plötsligt såg Modig Emil Grane stanna.
Han stod högt uppe på ett framspringande klippblock och stirrade framför sig.
--- Hallå, Emil, vad står på?
--- Lurad!
--- Vad menar du?
--- Samma ö, samma ord!
--- Vilket? undrade Modig och skyndade upp på blocket.
Där framför sig på klippväggen stod något målat med väldiga, vita bokstäver.
Det första och största ordet var:
»LURAD.»
--- Besynnerligt!
Han läste vidare. Och nu kunde de under stående orden, dem som Grane ej förrmått tyda klart och tydligt läsas.
Där stod, på ren och oförfalskad svenska:
Fursten av Meteorön gratuleras i lika hög grad till sin
titel som jag känner mig stolt över de rikedomar denna fördömda ö icke
innehåller. Res hem, liksom jag har gjort.
Greve Hugo Winterfeldt.
Carl Modig stavade igenom orden ur stånd att fatta betydelsen ---
Men plötsligt förstod han hela den beska, nakna sanningen.
Han gav till ett utrop av förtrytelse.
Hela hans plan var således förfelad!
Greve Hugo hade, liksom han, rest till Meteorön och funnit att det hela var ett enda stort misstag.
Han tog upp en apparat ur sin ficka. Det var en liten dosa av mässing och mitt i denna hängde, fritt upphängd, en kompassnål. Den kallas »bergkompass» och användes alltid av dem, som söka järnmalmer i skog och mark. Finnes det då järnmalm under jordlagren giver den sig till känna därigenom att den lättrörliga nålen ställer sig på ända --- dess nord- eller sydpol drages mot malmen nere i djupet. Här skulle den naturligtvis dragas ännu mera intensivt, då öns inre i stället för malm ju skulle utgöras av metalliskt järn ---
Med spänning avtog Carl Modig locket ---
Nej --- nålen gav ej det allra ringaste utslag.
--- Kom, Emil, sade Carl Modig, vi behöva ej söka mera efter vatten.
--- Men ---
--- Nej, inskriptionen där löser allt --- hela resan är misslyckad--- och ön vi sökte --- denna ö ---just denna är ej av den beskaffenhet som min fars siffror angåvo --- kom.
De gingo tillbaka till landningsplatsen och rodde en av båtarna tillbaka till »Hasard» ---
Carl Modig var vid ett miserabelt humör.
--- Lurad, mumlade han, dubbelt lurad. Hade ej siffrorna lurat mig, så skulle ju greven gjort det ---- jag olycksfågel ---
Så kom han att tänka på gossen Granes observation. Mitt emellan denna ö och Tonga Tabu fanns det således en ö till, som greven hedrat med sitt klotter --- ty det var ju klart, att gossen sett rätt --- troligtvis hade den förargade greven givit sitt ursinne luft, när han på hemvägen passerade den där andra ön --- ja, naturligtvis, Så måste det vara ---
--- Jag olycksfågel --- upprepade Carl Modig.
