Kapten Hammar och professor Lowell mötte de bägge återvändande.
---Redan klart? frågade kaptenen.
--- Rask expedition, sade professorn.
Carl Modig skakade på huvudet.
--- Nej, nej --- vi resa hem igen. Ge signal i visselpipan, kapten Hammar.
--- Men mina astronomiska studier?
Professorn kände sig alldeles förtvivlad.
--- Vi resa härifrån direkt till Tonga Tabu. Farbror kan ju stanna där.
--- Nåja. Låt gå för det då.
Nu ljöd visselpipan, och efter en liten stund kunde man från »Hasards» däck se, hur de i land kvarvarande skyndade ned till stranden samt, anande att ej allt vore som det borde vara med största hast stego i de två kvarvarande båtarna och rodde av alla krafter mot »Hasard».
Det blev en mängd frågor och förundrade utrop, och Carl Modig fann det vara av nöden att avge en förklaring.
Han lät kalla alle män upp på däck och höll följande tal till de församlade
--- Mina vänner!
När jag beslöt att resa hit till Polynesien, var det, emedan jag ur min faders efterlämnade papper trodde mig kunna sluta till, att just den ö vi nu ankra vid, skulle vara av viss, för mina planer passande, geologisk beskaffenhet. Detta papper har genom en svekfull person visats för tredje man, och nu, vid min landstigning, erhöll jag fullgoda hevis för, att denne tredje man, min avundsman således, besökt denna ö och liksom jag blivit --- lurad. Min tröst över att min fars papper var oriktigt är, att denne min avundsman också gjorde resan komplett förgäves. Ty den är onyttig. En enda undersökning iland visade mig det på ett ögonblick --- --- ---
Men vad försiggick med Emil Grane?
Stora tårar föllo utför hans kinder.
Modig betraktade honom undrande.
Med ens begrep han den unge gossen utan ord.
Han kände sig förtvivlad på kusinens vägnar --- han anade väl sveket.
Modig klappade pojken tröstande på axeln. Emil Grane såg upp, torkade tårarna och grep ingenjörens hand.
Carl Modig fortsatte efter detta avbrott, vilket, besynnerligt nog, ej av en enda av de närvarande förhånades:
--- Min avundsman har till och med på denna ö lämnat sitt visitkort ---
--- Ah!
Utropet kom från doktor Jurell.
--- Jo, så är det, Jurell. Emil och jag sågo det. Och --- icke nog med detta --- nej --- i sitt raseri över att hava blivit lurad har min vedersakare på återvägen lagt kvar samma visitkort på ännu en ö.
--- Hur vet ni det? undrade kapten Hammar.
--- Å, hörde ni då inte att Emil på resan, ungefär mitt emellan Tonga Tabu och denna plats på en ö, som vi passerade tätt förbi, lade märke till några bokstäver?
--- Jo.
--- Just det. Ordet var »lurad» och äkta svenskt. Gott --- mina vänner. Min plan är klar. Doktor Jurell och Emil resa med en färgpyts tillbaka till ön och måla över visitkortet, och när det är gjort, går färden rätt tillbaka till Tonga Tabu. Således rakt nordväst. Vi ankra vid den ä, dår det andra visitkortet fanns och förstöra även detta, varpå Tonga Tabu anlöpes. Där sättes professor Lowell i land --- och nu --- raskt till verket!
Inom loppet av en halvtimme hade Emil Grane och doktorn begivit sig av.
Modig anmodade just dessa bägge om detta arbete, emedan gossen redan läst de försmädliga orden, och doktor Jurell var den ende, som var invigd i hemligheten med Nina och greve Hugo. På detta sätt behövde ingen mera få något att grubbla över.
Det blev emellertid för sent att samma dag fortsätta, då övermålningen tog rätt lång tid. Man lät »Hasard» ligga kvar för ankar vid ön till nästa dag i gryningen, då färden ställdes mot Tonga Tabu.
Kapten Hammar beräknade att den mellan Lavaön och Tonga Tabu liggande ön --- »Visitkortsön» som doktor Jureli döpt den till --- det vill säga den ö, på vilkens vägg Grane sett inskriptionen på ditresan, skulle nås framemot middagen. Han beräknade avståndet till densamma till mellan 100 och 150 kilometer. Det var 220 kilometer till Lavaön --- noga räknat efter loggen och kaptenen trodde att hans uppskattning skulle visa sig stämma ganska bra.
Men något alldeles oväntat inträffade.
Redan efter 80 kilometers resa höjde sig framför dem en stor ö och efter ytterligare 10 kilometer voro alla tvivel skingrade:
Det var Tonga Tabu som dök upp vid synranden mot nordväst.
--- Kapten Hammar! Vad tusan betyder det här?
---Ja --- jag frågar detsamma.
---Ha vi inte passerat »Visitkortsön»?
--- Nej --- men det är då inte så besynnerligt, ty den hade vi kunnat gå förbi. Nej --- det egendomliga är, att vi faktiskt gingo 220 kilometer mot sydost när vi reste från Tonga Tabu till Lavaön och att vi nu faktiskt från Lavaön till Tonga Tabu gått bara 90 kilometer åt nordväst --- det är så man kan bli gråhårig.
--- Det upphäver matematikens grundvalar, tyckte professorn. Om avståndet från a till b i rät linje utgör 220 kilometer, så lär inte avståndet från samma b till samma a vara 90 kilometer. Således är det två alternativ att välja på: matematiken är galen eller kapten Hammar är galen ---
--- Ja, det blir väl jag då, suckade kaptenen. Men Ingenjör Modig --- vill ni inte bevilja mig ett samtal mellan fyra ögon.
--- Med nöje.
--- Jo --- för att rädda den rest av förnuftet jag har kvar.
--- Var så god --- vi gå ned i min hytt.
--- Ni har kanske något emot det, började kaptenen sedan dörren tillåsts bakom dem i Modigs hytt, men jag måste be er ge mig fullständigt rent besked i en sak, som ni vill dölja.
--- Fråga på, kapten Hammar.
--- Återgiv för mig ordagrant, vad det stod målat på berget på Lavaön..Tag ger er mitt hedersord på att ej yppa något.
--- Gott!
Och han upprepade ord för ord inskriptionen för den lyssnande sjömannen, vilken noterade den på ett papper och försjönk i begrundande över de gåtfulla orden.
--- Jaha, sade den beprövade sjömannen, jag förstår ju en del. Att greven är er avundsman är jag på det klara med - det är ju alldeles solklart. Men det sista, det ljuger han.
---Vad ljuger han?
--- Dessa ord: Res hem, liksom jag har gjort. De orden, skrivna av en avundsman, betyda att han icke rest hem.
--- Vad nu? Vart har han då begivit sig, det kunde roa mig att veta.
--- Vänta. --- kanske vi finna det! Låt mig se --- varför kallar han Lavaön för »Meteorön»?
Modig omtalade nu för kaptenen, att den ö han sökte var en fallen meteor.
--- Således ett ofantligt järnblock?
--- Ja.
--- Varför har ni inte sagt detta förr?
--- Nå, det var ju strängt taget icke nödvändigt.
--- Tror ni icke det --- gott --- very well --- och nu reser ni hem?
--- Ja visst.
--- Det skulle jag i ert ställe icke göra.
--- Såå. Vart skulle ni då fara?
--- Till greve Hugo Winterfeldt.
--- Vad nu? Vet ni var han finns.
--- Ja.
--- Skämt åsido, kapten Hammar.
--- Jag skämtar icke.
--- Men var finns greven?
---På Meteorön, svarade kapten Hammar, det svär jag på så sant jag lever.
--- Och var ligger Meteorön?
--- 220 kilometer rakt sydost om Tonga Tabu.
--- Men där voro vi ju nyss.
--- Nej, jag har löst gåtan. Ni själv har gjort en hisklig blunder, ingenjör Modig!
--- Jag en blunder?
--- Ja, som ej sagt mig, att ön var av järn.
--- Men den är icke av järn --- det är ju fel. Det var ju bara lava.
--- Nej, min bäste! Först nu vet jag att ön innehåller ett väldigt järnmassiv.
--- Ni vet?!
--- Ja.
--- Och att den ligger 220 kilometer sydost am Tonga Tabu?
--- Ja --- så ungefär. Vill ni resa dit?
--- Ja, det är ju just det jag vill. Men hur?
--- Jo, hör på mig. Det är löjligt enkelt.
--- Jag tycker det är trassligt nog. Men låt höra.
--- Gott. Vi resa sydost från Tonga Tabu. Efter 90 kilometers färd nå vi Lavaön.
--- Nej, den ö som Grane såg.
--- Det är samma ö.
--- Nu går det runt för mig.
--- Nej, vänta ett ögonblick. Vi uppnå Lavaön. Härifrån fara vi vidare åt sydost --- tro vi.
--- Tro vi!?
--- Ja, vi tro det.
--- Men?
Men i verkligheten göra vi det ej alls. Ty meteoröns jämmassiv drager nu kompassen ur kurs och vi beskriva en cirkel runt Meteorön och återvända, sedan vi rest sammanlagt 220 kilometer --- just till Lavaön.
Carl Modig sprang upp.
--- Jag eländige klåpare! Detta glömde jag och detta trots att jag så innerligen väl visste det. Nå --- men då år det ju lätt att nå Meteorön. Vi resa till Lavaön och sedan rätt åt det håll som kompassen pekar.
--- Ja. I resultanten mellan missvisningen och söder --- det är kursen.
--- Ja visst --- gör sa, kapten Hammar.
*
--- Nå, skrattade professorn, när de bägge herrarna åter syntes på däck, nå? Är det matematiken eller kaptenen som är galen?
--- Ingendera.
--- Hur?
--- Det var jag som ett ögonblick var konfys ---
--- Du!?
--- Ja, jag. Jag glömde det viktigaste.
--- Såå? Och nu?
--- Vi vända och i morgon, farbror, skola vi änt!igen sätta foten på den så länge förgäves eftersökta meteorön ---
--- Verkligen?
--- Som jag säger. Det är kanske bäst jag nu meddelar hur det hänger samman.
Och han omtalade för professorn och Emil Grane meteorens historia, dock ännu underlåtande att omtala diamanterna.
*
Nästa dags eftermiddag gled »Hasard» sakta fram emot en leende atollö i Söderhavet. Där vajade palmer på öns stränder, och korallrevet var tydligt synligt som en krans kring hela ön.
Den rätt stora ön var tydligtvis bebyggd. Flera hus stodo på stranden och på mitten, uppe på en kulle, syntes en byggnad, som starkt påminde om ett gruvschakts överbyggnad.
Detta var Meteorön.
Och av byggnaderna på densamma förstod Carl Modig att hans rival, greve Hugo Winterfeldt, hade tagit ön i orättmätig besittning.
Kapten Hammar sökte rätt länge efter en öppning korallrevet.
Till slut fann han en sådan, och en timme senare låg »Hasard» efter att hava glidit in genom densamma lyckligt och väl förtöjd innanför revet.
Icke förr hade ankaret tagit botten, innan en roddbåt sågs lämna öns strand.
Den styrde rätt mot »Hasard».
När den kom närmare, såg Carl Modig, att hans aning besannat sig.
I båtens akter, med rorpinnen i sin hand, satt greve Hugo
Winterfeldt.
