Ett år, tillbragt under intensivt arbete, hade lupit till ända och man skrev oktober 1890.
Vid ankomsten till Meteorön inspekterade ingenjörerna Modig och Smitt greve Hugos arbeten. Det visade sig att han, med en arbetsstyrka av inalles 25 man, på öns mitt neddrivit ett par schakt och, precis som gamle Modig förutsagt, på 100 fots djup eller närmare bestämt på 35 meters djup under ytan påträffat det metalliska meteorjärnet, ur vilket han dock ej mäktat mejsla ut mera än på sin höjd ett hundra kilogram. Där nere, varest meteorjärnet påträffades, hade han, i hopp om att påträffa mindre, lösa block, drivit ut orter och strossningar efter järnytan, så att Modig vid sin ankomst fann så gott som ett halvt års arbete undanstökat --- ty detta, som greven utfört, att slå ner ett lodrätt gående schakt; det måste göras, vilken metod man än ville använda senare: syremetoden eller sprängning eller över huvud vilken som helst. Nå, fram till själva järnet måste man ju alltid.
Modig kunde redan dagen efter sin framkomst till Meteorön börja med jämmassans urholkande. Man förde upp till schaktet medförd svavelsyra och göt denna samt vatten ned i schaktet. Det sura vattnet övertäckte det metalliska järnet, och en intensiv upplösningsprocess började. När man löser järn i svavelsyrehaltigt vatten, bildas vätgas, och vid fyllning av ballonger, där man ej har en stads gasverk att tillgå, användes just detta sätt. När det sura vattnet utlöst tillräckligt med järn, det vill säga när det ej vidare kunde lösa upp mera alldenstund det mättats av järn, uppblåstes den overksamma vätskan, som nu utgjordes av järnsulfat eller järnvitriol i lösning. Denna uppblåsning tillgick à la seltersvattensifon. Schaktets öppning tätades och genom detta alldeles lufttäta lock leddes ett blyrör. Bly var bästa metallen, då järn skulle hava frätts upp, medan blyet icke angreps av syran. När nu den i kaviteten sig bildande vätgasen icke kunde undvika upp genom schaktet samlade den sig därstädes. Dess tryck på vätskan i håligheten blev allt större. Vätskan måste söka sig utlopp, och det enda som fanns var blyröret, som hängde ända ned till bottnens närhet.
På detta sätt länsades kaviteten utan dyrbara pumpanläggningar, så snart den nedsläppta syreblandningen gjort sin plikt och frätt ut så mycket järn den förmådde.
Nu skulle det kunna förefalla, som om det åtgått de enormaste kvantiteter svavelsyra till denna upplösning av järnet --- tusentals och åter tusentals ton svavelsyra --- och det skulle det nog kanske hava gjort, om en oerfaren person haft administrationen om hand --- men den stod under Carl Modigs snillrika överledning, och sparsamheten och det praktiska tillgodoseendet av alla möjligheter var ordnat på bästa sätt. Det kunde för den omvigde nästan förefallit som ett perpetuum mobile, så utan att klicka grep varje kugg in i den nästa, och åtgången av syra var, hur otroligt det än låter --- nästan ingen. Ett par ton i veckan av ny syra --- det var allt --- den andra användes om och om igen.
Detta tillgick på det sättet, att Modig begagnade sig av två schakt. Hugo Winterfeldt hade, som nämnt, neddrivit tvenne sådana sänkningar belägna cirka 100 meter från varandra. Emellan dessa byggde Carl Modig sin syreregenerator bestående av destillationsapparater, ledningar för järnvitriol, vätgas och den nybildade svavelsyrligheten.
När nu i schaktet A för första gången fyllts på järnet med svavelsyra och vatten fick denna syra mättas. Den blåstes så upp i cisterner belägna något högre än destillationshuset och bestod nu av järnvitriol. Denna järnvitriollösning gick så i rännor till destillationsugnarna, varest den avdunstades. Svavelsyran bortgick i form av svavelsyrlighet. Denna fördes, medan ny syra och vatten göts i schaktet A till schaktet B, varest den ånyo började lösa järn. Resten i destillationsugnarna blev ett pulver av järnoxid eller »caput mortuum» (de dödas huvud) som de gamla alkemisterna kallade det. Denna caput mortuum kastades ut. Man hade således återvunnit svavelsyran. Men hur fick man ved och kol för avdunstaingen? Ty värme behövdes i störa mängder. Jo --- vätgasen från lösningen hjälpte till för detta ändamål. Den leddes i rör från bägge schakten och förbrändes med knappast synlig låga, men med ofantlig hetta under destillationsugnarna. Därigenom att två schakt alternerande användes, erhöll man kontinuerlig drift; man hade mycket vätgas till sitt förfogande för destillationen, alltid järnvitriol från det ena schaktet, som gav ny svavelsyrlighet till det andras vatten. Och på detta sätt skred arbetet synnerligen både raskt och praktiskt fram.
På årsdagen efter ankomsten inträffade det, att bägge kaviteterna hade blivit så stora, att frätningen möttes. Med ett underjordiskt dån rusade vätskan ur ena schaktets hålrum in i det andras.
Denna dag använde Modig till att för ett ögonblick låta arbetet stanna.
Nu gick det ej längre an att använda två schakt alternerande. Nu måste arbetet drivas från bägge samtidigt --- men periodiskt så att uppblåsningen av vitriolen ej företogs samtidigt med påsläppandet av den framställda svavelsyrligheten.
Då stod emellertid endast en liten, tunn, getryggsliknande avsats kvar mellan de bägge jättehålorna.
»Hasard» hade under det gångna året gjort talrika resor till Melbourne i och för avhämtande av proviant, materialier av alla slag m. m.
Meteoröns hela yta hade omsorgsfullt cementerats och dessutom försetts med härs och tvärs gående, solida järnbultar.
--- Vad skall du med dem till? frågade doktor Jurell understundom.
--- Å --- det är därför, att vi ej skola riskera att berget rasar in. Du skall tänka dig att efter järnets utlösande är alltsammans som ett enda stort valv, svarade ingenjören ännu noga aktande sig för att nämna något om sina »överjordiska» planer.
Och --- diamanterna? viskade Jurell.
Du frågar som på beställning --- just i dag avblåser jag arbetet. Håligheterna hava mötts --- nu finns det bara en håla under våra fötter. Och jag passar nu på att ventilera gott där nere. Om några dagar stiga du och jag ner och leta i slammet på bottnen.
--- Varför inte strax? frågade den ivrige doktorn.
--- Därför att det ännu är farligt. Det står alltid något syra kvar och pyr. Nu låter jag blåsa in frisk luft genom A-schaktet. Den cirkulerar där nere och strömmar ut genom B-schaktet, och har under tiden tagit med sig så mycket som möjligt av gasen. Om ett par dagar stiga vi väl ned, tänker jag.
*
Under årets lopp hade Modig låtit inspränga en hel, underjordisk grottvåning. Den var cementerad och armerad med järnstänger. Och hit nedfördes allt, som han tänkte sig vara behövligt på månen, vars temperatur ju är nära världsalltets kyla och vars atmosfärs existens var högst problematisk --- kanske rent av saknades helt och hållet.
Denna grottvåning var föremål för många gissningar och teorier --- men Carl Modig gav inga upplysningar om meningen med densamma.
Och de andra fingo giva sig till tåls, utan att få veta något.
De flesta trodde sig dock ana, att något visst låg det gömt under hela saken --- något mera än den där utsmältningen av järnet.
Men vad?
*
Professor Lowell hade, också han, den sista månaden sett ut som bure han på en eller annan hemlighet.
Strängt upptagen var han alltid i det första klassens astronomiska observatarium som Modig låtit göra i ordning åt honom --- men på senaste tiden hade han knappast unnat sig tid att äta, dricka eller sova.
Han bara studerade himlens under och räknade oavbrutet --- räknade och kalkylerade. Ark efter ark fylldes både av siffror och krumelurer av annat slag ---
Det föreföll, som ville även professor Lowell skynda sig att bliva färdig med en eller annan upptäckt till --- årsdagen av deras uppehåll på ön ---
--- Tyvärr, sade han emellertid denna dag till ingenjör Modig, tyvärr.
--- Är farbror ledsen?
--- Mja ---
--- Och vad gäller sorgen?
--- Månen ---
--- Och den? Vad är det med månen?
--- Jo, det skall jag säga dig. Det återstår för mig en kontrollräkning. Jag måste bedöma aberrationen vad månen beträffar för stjärnan a i Centauren, och --- --- ---
--- Vänta, farbror! Stjärnan a i Centauren --- är det inte den stjärna, som är oss närmast av alla fixstjärnor?
--- Alldeles riktigt --- men nu är det så, att den konjunktion mellan dessa två, som jag väntar på, icke inträffar förrän den tionde november. Och före den tiden vill jag absolut intet säga --- det är ju förargligt; det kunde ha varit i dag, årsdagen ---
--- Å --- den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge --- och naturligtvis blir det väl goda underrättelser farbror kommer med?
--- Nå --- nå ---
Och gubben såg riktigt skälmaktig ut.
*
Från hemlandet fingo de underrättelser var gång »Hasard» hemkom från Melbourne med post. Dock hade den post och de tidningar, de första resan intensivt väntade på, uteblivit. På ett eller annat sätt måtte det skepp, som förde dessa postala saker, ha gått under ---
Och på så sätt kom det sig, att det uppstått en lucka i förbindelsen hemifrån på tre, fyra månader --- de första efter avresan.
Då hade ingen på hela Meteorön fått ett enda brev ---
Sedan blev förbindelsen normal för varje gång »Hasard» gjorde sina resor ---
Ingen misstänkte kajutgossen Emil Grane för att hava haft sitt finger med i spelet.
Och dock var det hans verk.
Han hade varit så enträgen att få följa »Hasard» på dess första resa till den australiska huvudstaden, att Modig till slut givit sitt samtycke. Gossen hade hämtat posten på Melbournes postkontor. Det hade varit en väldig säck. Emellertid kom han ombord och förklarade med bestört min att säcken stulits ifrån honom. Det blev en hel massa bråk och slutade med att kaptenen lovade att förtiga saken - postsäcken kunde ju hava gått förlorad på annat sätt också, till exempel genom ett haveri.
Emil Grane hade i tidningarna sett saker, som han var rädd kunde inverka menligt på Carl Modig och kanske rent av förstöra hela resan ---
Och om nu dessa saker omnämndes i breven --- ja, då vore allt tillspillogivet.
Detta var något Emil Grane till varje pris ville undvika --- och så verkställde han --- följande jesuiternas sats: ändamålet helgar medlen --- attentatet,
Nästa postgång, resonerade han, var det nog ingen, som brevledes mera berörde de fatala tidningsnotiserna.
Han tycktes hava resonerat riktigt, ty han hörde ej ett ord glunkas om hemligheten --- allt var som förr ---
*
Årsdagen firades, förutom med en rast i arbetet, även med allmän, munter fest på kvällen. Talen voro många, stämningen hög och framtiden låg ljus för alla; ty samtliga trodde att man nu stod vid början till själva målet.
Professorn väntade att om fyra dagar göra en storartad upptäckt.
Doktorn drömde om diamanterna.
Ingenjör Smitt och greve Hugo om järnsmältningen och dess blivande resultat.
»Hasards» kapten och besättning om snar hemresa.
Blott en jublade inom sig åt den stora, jättelika planen om en resa utanom jorden i världsrymden.
Det var ingenjör Carl Modig.
Han höjde sitt glas.
--- En skål för de frånvarande, sade han.
Blicken sökte Emil Granes.
Det var tydligt att minnet av dennes vackra kusin absolut icke lät
sig utplånas ur den unge furstens av Meteorön hjärta.
