Andlös tystnad rådde under Carl Modigs utförliga tal.
Med intresse hörde alla hur han klart och tydligt, tum för tum, fot för fot bevisade hur allt var klart för en »liten tripp ut i världsrymden, en liten visit på vår drabant».
--- Och således, slöt ingenjören, ser ni alla hur kaviteten i järnmassan är som en vulkans krater och bergarten därovanpå är kalotten.
I morgon börjar laddningen.
Nitroglycerin föres med största försiktighet ned i hålet --- jag har gjort fullständiga beräkningar, och den losskastade bergartsskorpan kommer att övervinna jordens gravitation --- att lämna jorden. Mitt mål är månen --- vår närmaste himlakropp --- den 16 november måste det ske. Då står månen i opposition med solen och det är springflod. Alltsammans är över på ett ögonblick --- det är inte värre än en större jordbävning. Nu, mina vänner, stån I vid skiljevägen --- valet är fritt --- vem vill följa mig på resan? Valet är fritt.
En dödstystnad följde på dessa ord.
Endast en röst höjdes.
Det var Emil Granes.
--- Jag följer, förstås!
--- Du!
--- Ja, ingenjör Modig.
--- Tack, Emil. Du är en präktig pojke.
Greven begärde ordet.
--- Mig får du verkligen ursäkta.
Nu togo alla ordet ur munnen på honom.
--- Och mig med.
--- Och mig.
--- Jag har hustru och barn.
--- Jag har fästmö.
--- Jag har egen gård i Småland.
--- Jag tål inte hastiga rörelser.
--- Det är ju vanvett.
--- Det är rena självmordet!
--- Nej --- nej!
--- Nej --- absolut icke!
--- Jag nekar.
Så uppräknades alla de interjektioner svenska språket äger. Alla nekade att följa utom den gamle professorn, som yttrade:
--- När var det avfärden skulle ske?
--- Den 16 november.
--- Ja --- ja --- det stämmer. Den 1O:de skall jag göra min sista observation --- och sedan skall jag bedja att få göra min sorti. Jag vill bara fråga: »Hasard» behöver väl ej gå härifrån före den 10:de?
--- Nej, farbror. »Hasard» blir liggande här till och med den 15:de november. Den 16:de på morgonen avgår den med er alla utom mig och Grane och klockan tre på eftermiddagen, då jag låter minan springa, befinna ni er alla långt, långt ute på Oceanen. Och nu, när ni gjort ert val, mina vänner --- nu till arbetet.
Vi måste skynda! Hinna vi ej till den 16 november, vid den stora springfloden, så måste jag vänta en hel månad till, och den attraktionen månen då presterar är ej heller på långt när så kraftig som denna --- således, raskt till arbetet. Smitt --- vill du följa mig in på kontoret i och för nödiga order.
*
De två männen försvunno, men diskussionen man och man emellan hos de kvarvarande blev allt ivrigare.
Och alla försökte de att frånråda sin avhållne gunsting, Emil Grane, från att deltaga i den vanvettiga färden.
--- Ännu har ingen människa lyckats göra något dylikt, sade alla.
--- Därför kan väl Carl Modig göra det. Jag tror på honom, och icke för allt i världen ville jag försaka att --- att --- att se hur månen ser ut, svarade kajutpojken och sprang med några skutt sin väg för att slippa flera påtryckningar.
--- Synd om den präktige pojken --- detta vansinne blir bådas död, sade matrosen Simon Heiman.
Men en svartmuskig, mörkt blickande sjöbuss spottade eftertänksamt och viskade till ett par andra:
--- Måntro det behövs pengar på månen?
De andra skrattade.
--- Ja --- jag menar allvar, jag. I annat fall, ser ni, skola vi nog få Modig att lämna kvar vartenda korvöre innan han reser.
Och ett dunkelt brott planlades av de tre.
De enades om, att först låta professorn fullborda sitt slutliga
experiment och bestämde dagen för brottet till den 14:de november.
