Arbetet med rensningen av kaviteten från det svarta joxet var färdigt på en enda dag, och så kom placeringen av nitroglycerinen.
Den 10:de november 1890 var allt klart och kring professorn, som denna underbart klara afton gjorde sin sista, viktiga observation, stodo alla Meteoröns honoratiores andäktigt församlade.
Där uppe syntes månen --- där, ett stycke ifrån --- stjärnan a i Centauren, med sitt starka, klara sken. Månen lyste praktfullt --- det var nära fullmåne, som skulle inträffa 16:de november.
När de närmade sig varandra, när a i Centauren gled förbi månkanten skulle observationen ske och instrumentet var noga inställt just mot den punkt på firmamentet där detta komme att inträffa.
--- Ännu en timme kvar, sade professor Lowell. Den vill jag begagna till att omtala de beräkningar jag just i dag fått färdiga. De gälla den meteor, som nu utgör själva Meteorön. Denna meteor har verkligen varit en jordens andra måne.
--- Verkligen! utbrast Modig.
--- Som jag säger. En gång i tidernas begynnelse, när de väldiga stenkolsskogarna på Spetsbergen ännu existerade, när mammuten frisk och frodig betade på de ställen, som nu utgöra Sibiriens tundror och stäpper, varest detta djur nu träffas, infruset i isen, innan en människa lett mot solen och fröjdats åt livet --- då ägde jorden tvenne månar --- dels vår stora, nuvarande Selene, dels en oerhört mycket mindre. Då kretsade dessa båda kring vår jord. Selene något fortare än nu, och den lilla med en omloppstid av 48 timmar --- således med en oerhört stor hastighet. Vår måne --- Selene --- var sig då olik mot nu: den ägde rotation kring sin egen axel --- den visade alltså jorden alla sina sidor --- den var ej bunden som nu. Och jorden! Den var sig ej heller lika. Den ägde ej några årstider. Ty dess axel lutade ej som nu mot ekliptikan --- den stod rätt upp. Norden och södern hade således ej den alternerande sommar och vinter de nu äga. Endast dag och natt i enformig följd. Så med ens skedde en omstörtning i de bestående förhållandena. På solen, från vars fläckar väldiga, magnetiska störningar sändas till jorden, inträffade helt plötsligt ett solfläcksmaximum av alldeles oerhörd utbredning. Genom hela vårt solsystem darrade de mäktiga, magnetiska vågorna. Vår jords magnetism stegrades i fenomenal grad --- jag kan livligt föreställa mig vilka sprakande norrsken och sydsken det skulle hava lyst, om de bägge polerna. Av denna hastiga ökning i jordmagnetismen följde nu åtskilliga rubbningar. Pro primo drogs den minsta månen, som utgjordes av uteslutande järn, med kraft mot jorden. Med ett brus och dån föll den fräsande ner i havet --- vi stå med våra fötter på den nu --- den blev Meteorön. Men det inträffade ännu flera naturrevolutioner. Jordens kraftiga magnetism bromsade månen och band den sida för evigt till sig, som innehöll största mängden av järn. Men det var ej nog med dessa omstörtningar. Meteoren som föll hit ned --- den minsta månen --- gav jorden givetvis en stöt --- liten förstås, men dock en mycket kännbar stöt. Den var nog till att framkalla den lutning mot ekliptikan som jorden nu har, den som ger oss våra årstider. Isen utbredde sig hastigt i norr och söder --- det var då mammuten frös inne i de väldiga isblocken, det var då stenkolsskogarna på Spetsbergen danades --- ja ---
En djup tystnad följde på detta tal --- det öppnade så många perspektiv --- väckte så många underliga tankar helt in i jordens spädaste barndom.
Men uppe på södra hemisfären närmade sig a i Centauren alltmera månen.
Tystnaden var nästan andäktig och professorn fortsatte:
Mina sista studier av månen ha lett mig till ett överraskande resultat. Därför att denna ö, Meteorön, är den kraftiga magnet den är --- eller av andra, för mig okända egenskaper hos den --- alltnog --- man ser inte lika från denna ö ut i världsrymden som från andra platser på jordytan --- nej --- överallt annars går ljuset obrutet rakt ut i universum --- från Meteorön åter går det i vinkel. Jag har sett månens andra sida.
Carl Modig bleknade.
--- Har farbror?
--- Ja. Och nu skall jag av stjärnans aberration sluta mig till om dess aberration utvisar att där finnes atmosfär --- gör det detta --- nåväl, då har din planlagda utflykt i alla fall någon förhoppning att lyckas --- men tyst nu --- tiden är inne ---
Professorn närmade sitt öga till tuben.
Ögonblicket var fyllt av den största spänning. Allas nerver voro som strängar på en fiol, vibrerande, hårda.
Ej ett ord yttrades.
Med blotta ögat såg man den lysande stjärnan närma sig månen.
Nu!
Ett utrop undslapp professorns läppar:
--- Ab esse ad posse valet --- --- ---
Så sjönk han till golvet.
Doktor Jurell skyndade fram.
--- Hjärtslag, konstaterade han. Hjärtslag på grund av en häftig sinnesrörelse ---
--- Vad såg han?!
Doktorn betraktade Modig och svarade:
Ignorabimus! Det är utlagt: vi skola aldrig få veta det! Men hans sista ord voro nog dessa: Ab esse ad posse valet, a posse ad esse non valet consequentia. Och de orden äro uttydda: från någontings verklighet kan man sluta sig till dess möjlighet, icke från någontings möjlighet till dess verklighet ---
Carl Modig förstod mera än han ville säga.
Det var, måste hava varit en verklighet som den
gamle professorn sett. Detta, och intet annat var det, som i så hög
grad slagit honom med häpnad att hans hjärta slutat att slå.
