--- Jag får yttra mig populärt och lättfattligt --- för Ninas skull. Jag vill, att hon skall förstå mina motiv för detta antagande, som är det viktigaste i hela vår färd.
Jag har kommit till mina resultat som en rent logisk följd av de erfarenheter, jag har från jorden och planeten Mars.
Professorn häpnade.
Du skämtar! Jorden en buckla --- Mars likaså. Jorden är slät som en apelsin och mars som en biljardkula.
--- Och jag säger nej! Detta påstående är galet, föråldrat och förlåt --- dumt.
--- Vad säger du! Visserligen har jorden en massa. småbucklor --- dalarna och sänkorna, men de svara mot porerna i apelsinskalet ---
--- Nej, det är inte det jag talar om, kära farbror. Nej. Jorden har en stor --- oerhört stor buckla. Den år bortemot en mil djup --- kanske mera och så stor som nästan halva jorden.
--- Nej --- nu har jag då aldrig hört på maken. En kyckling är du, utbrast professorn nästan ond, en kyckling och vill lära mig, gamla höna, att värpa.
--- Farbror kan vara hur mycket höna som helst --- var så god --- det generar mig inte --- men jag skall be att få slippa benämningen kyckling. Farbror är en gammal förtorkad astronomgubbe ---
--- Men Carl, avbröt Nina.
--- Tyst, min unge! Det är jag som är herre här och frånber mig redan, innan vi sätta foten på Selene, varje uppsludsighet antingen den kommer från ett barn eller en gubbe --- alltså farbror har torkat in som ett pergament --- har traskat på vår gamla jord i 80 år ---
--- Sjuttiotre, Kalle, sjuttiotre.
--- Låt vara. Farbror har traskat omkring på jorden i 73 långa år och tror fortfarande, att jorden är rund --- och litet tillplattad vid polerna. O, du ledsamma slentrian! Pappa sade, att jorden var rund, farfar sade detsamma, farfarsfar likaså och därmed är jorden rund. När så jag, som nu är tjugutre år gammal, kom till jordkulan, så tog det väl en tid av femton à sexton år tills jag började tänka, det vill säga --- jag följde min fars goda råd: »Tänk själv, pojke! Varje nedärvd tanke tänkte dock någon själv första gången.» Och det har jag gjort. Och att jorden har sin stora buckla och Mars en något mindre, det upptäckte jag redan vid nitton års ålder, farbror. Kom därför icke till mig och tala om ålder och sådant. Farbror är en gammal kapten som ett helt liv lotsat sin skuta fram över grunt vatten --- jag är en ung skeppsförare, som med ens styrt min farkost ut över de stora djupen --- det är skillnaden mellan oss två. Nå --- men till saken. Den är ohyggligt enkel --- precis som Columbi ägg. Jag menar jordens sydliga halvkula. Det är bucklan. Världshavet eller hydrosfären täcker hela denna halvdel av jorden ---
--- Asch --- menar du på det sättet?
--- Ja visst! Det är ju enkelt nog --- ett barn borde veta det och dock --- ingen har tänkt på saken före mig och ej heller på dess konsekvenser. Jag förutskickar, att förhållandet är detsamma på Mars. Dess sydliga hälft är hav, dess nordliga delar likna jordens. Gott --- det är så. Jag övergår då till frågan: varför är det så? Verka några andra krafter på norra halvkulorna av dessa bägge planeter än på sydhalvkulorna? Svaret är: ja. Saken är nämligen helt enkelt den, att hela vårt solsystem är statt i rörelse. Det ligger en stjärnbild på norra, märk, norra himlahalvan icke långt från själva Polstjärnan, Stella polaris. Den stjärnbilden står emellan Acturus och Vega och heter Herkules. Mot den stjärnbilden drages hela vårt solsystem. Vi på jorden beskriva således en spiral kring solen och med solen, vår sol, och alla planeter gå vi varje sekund även norrut. Jorden susar således mot Herkules stjärnbild i jordaxelns förlängning åt norr. Det är en dragning åt norr, som verkat i milliarders milliarder av år. Denna dragning ständigt åt norr har medfört det, som den måste medföra. Den har medfört, att det å det norra halvklotet förefunnits lyftande, dragande krafter, som sakta höjt Europa, Asien, Norra Amerika, Norra Afrika --- medan sydspetsarna enkla och små stå kvar på Sydamerika och södra Afrika. Dessutom finns ju det australiska fastlandet. Men det är allt. Förgäves sökte de gamla det sydliga, stora fastlandet, som skulle bilda jämvikt till det norras väldiga landområden --- det fanns helt enkelt alls icke. Världshav mötte forskningsresanden. Söder om Sydamerika blandade Atlanten sina vågor med Stilla oceanens och i söder fanns intet stort fastland. På planeten Mars --- samma buckla. Även här stora land åt norr, stora hav åt söder. Är farbror med?
--- Ja visst --- och sannerligen --- jag har verkligen aldrig tänkt på detta, att vår jord drages åt norr --- men det är så, det är så. Och naturligtvis underlättas just härigenom på både jorden och Mars kontinenternas bildning på norra halvkulorna. Besynnerligt, att jag aldrig tänkt på detta --- varken jag eller någon annan astronom i världen. --- Men månen?
--- Selene! Ack, Selene måste lyda universums lagar. Det vore meningslöst att förneka möjligheten av instörtningen på månens andra sida. Men nu kan farbror tänka sig, att denna instörtning på månens andra sida måste hava varit oerhört mycket kraftigare än bucklorna, de stora världshaven på vår jord och på Mars. Ty tänk, vad jordens dragningskraft skall hava verkat på den närbelägna, lilla månen. Jordens dragningskraft på månens yta är 81 gånger kraftigare än månens på jordens. Åttien gånger, farbror! Tänk på det! Månens dragningskraft på jorden, som giver sig till känna genom ebb och flod, är ju redan den rätt betydlig. Floden kan ju vid världshavens kuster bli ett par, tre meter hög. Men när nu den 81 gånger mindre månen förmår att utföra dessa väldiga verkningar på jordens vattenmassor, att lyfta milliarder ton vatten tre meter högt och driva det runt jordens yta som en jättevåg, hur oändligt mycket kraftigare skall ej jordens attraktionskraft inverka på den lilla månen. Precis 81 gånger kraftigare. Månens hav, som ju ej finnas, skulle, om de funnits, haft en framrullande tidvattenvåg av en höjd, som vore 81 gånger 3 meter eller 243 meter hög. Vid Englands kust till exempel är tidvattnet 3 meter. Om en våg sköljde över England med en höjd av 243 meter skulle hela London, hela Essex, Suffolk, Norfolk och Kent spolas rent. Sussex komme att höja sig som en liten ö syd om London och fortsättas av Somerset, Devon, Dorset och Cornwall. Och hela Wales bleve endast en liten bergig ö. Hela Frankrike så gott som sopades rent. Och av Belgien och Holland funnes ej en jordklatt kvar varpå ett grässtrå kunde växa. Ja, tänk om vi verkligen utsatts för något så hemskt som att, liksom månen, äga en måne som varit 81 gånger tyngre än vår! Tänk denna, 243 meter höga flodvåg! Hur långt skulle den ej trängt in i länderna! Hundratals mil skulle ha översvämmats för att vid nästa ebbtid lagts torra och dessutom åtskilliga mil av den nuvarande havsstranden. Hur hade en sjöfart kunnat äga rum? Möjligen så att fartygen burits från land av den sugande ebbens flod och burits mot kusterna av den infallande väldiga floden. Ja, då hade nog allt varit annorlunda på vår jord. Jag vågar knappast tänka tanken ut. Man kan gott föreställa sig, vad jorden då har uträttat för ett hemskt arbete på den lilla månen och alla, mot oss vettande vulkankratrar bära ett stumt vittne om hur även inom cyklopernas värld den väldiga »månen» jorden har verkat. Likt onda bölder betäckes månen av de vulkaner som denna kolossala dragning från jorden tiofaldigt förstorat i dess verkningar. På vår jord finnas, toppar som Gaurisankar, den högsta toppen på Himaiayabergen och även jordens högsta berg. Dess höjd är 8,840 meter eller 1/1440 av jordklotets diameter. Men på månens mot oss vända sida finner man bergstoppar, som äro upp till 7,700 meter höga, till exempel Doerfel och Leibnitz. Deras höjd är 1/470 av månens diameter. Ständigt, ständigt, i milliarder år drog jorden månen. Dess vatten så att säga retirerade, liksom vid ebb och flod på jorden en motvåg bildar sig på jordens andra sida, den från månen vända sidan. Där bildade vattnet på månen ett väldigt hav. Ett enda, oerhört stort hav. Dess djup måste hava varit kolossalt. Tvivlar farbror! Jaså, inte. Det var skönt. Ty nu kommer till alla dessa redan i sig fullgoda bevis ett avgörande, ett av vetenskapen själv erkänt faktum, nämligen att månens mot oss vända sida av jordens kolossala dragningskraft utdragits mot jorden.
---Ja --- det vet jag, inföll professorn.
--- Och därmed, fortsatte Modig, är det sista fullgoda beviset i denna sak presterat --- och detta av vetenskapen själv --- ty när alla omständigheter sammanstämma däri att månen på sin andra sida bör ha en instörtning, och det enda som fattas är, att den då måste hava en utdragning å jorden till och den så faktiskt äger denna utdragning --- så är allt klart.
Professorn torkade sin panna.
Nu kan jag dö lugn, sade han. Jag har sett en verklig astrognostiker. Hans namn är Carl Modig --- och nu skall jag meddela vad jag såg vid aberrationen av stjärnan a i Centauren den 10:de november, då ljuset böjdes och jag iakttog månens bakre sida --- den har verkligen en stark tillplattning --- det, som du Carl bevisat genom antaganden --- det är verklighet --- därför mina ord: ab esse ad posse valet.
Längre hann den gamle professorn ej.
Intresset hade så koncentrerat sig kring det man samtalade om, att ingen märkte, att hektogrammet hastigt ökade i vikt, att fjädervågens visare nu angav en vikt av hela 17 gram.
Med ens kändes en våldsam stöt, så en och ännu en --- så en hel rad av småstötar; det var som hoppade farkosten fram utefter en knagglig bergväg eller liknande.
Resenärerna kastades om varandra.
Hela grottvåningen gled nedåt i 30 graders vinkel.
De kände nu hur stötarna blevo allt svagare och svagare.
Men samtidigt åtföljdes de av ett alltmer tilltagande buller.
Vivat! när ljud hördes därutifrån måste det ju givetvis också finnas en atmosfär.
Äntligen, med ett sista ryck höll deras eterskepp stilla.
Nu betraktade de hektogrammet, som ännu hängde kvar, märkvärdigt nog, trots alla stötar och skakningar.
Det vägde 17,4 gram.
