- Project Runeberg -  Hur månen erövrades /

(1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Månsnö.

Förvånade sågo de tre resenärerna på varandra, tala kunde de ej, ty larmet utifrån fortfor; det dånade som jordisk åska och en lätt darrning genomfor då och då grottvåningen.

Slutligen upphörde dånet och allt blev tyst och stilla.

Vad betyder detta? undrade Nina. Det var ju en leksak att falla ned på månen.

--- Å --- detta var nog ej ett vanligt fall, replikerade professorn.

--- Nej, sade Carl Modig. Vi ha antingen dragits nästan i tangentens riktning till månen, eller också hava vi fallit så som arken skulle ha gjort om den ej strandat på toppen av Ararats berg.

--- Så-å, vad hade den gjort då?

--- Strandat på sidan och sakta rutschat utför bergväggen, förstås.

--- Menar du, att vi hasat nedför en bergvägg?

--- Absolut. Det är den enda förklaringen. --- Men, mina vänner, vi äro utan allt tvivel framme på månen, bullret utanför säger oss, att det finnes en atmosfär utanför vår farkost --- varför begiva vi oss ej då ut? Jag brinner av otålighet och nyfikenhet. Och till farbror Lowell vill jag först säga ett par ord.

--- Gör det du!

--- Farbror får nu lägga bort sin »vetenskaplighet». Vetenskapen har det felet, att A krusar B och B krusar C--- B gör en ny upptäckt, men »rön av A» och »uttalanden av C» hindra honom i att tänka fritt och självständigt, kanske skulle han då också kunna tänka rättare. Här på månen får farbror lov att ge blankt sjutton i A och C och vara sig själv och bara B. Nu säger hela den astronomiska världen, att det inte finns atmosfär på månen. Därför skall nu inte farbror lägga sig ned och kippa efter andan och dö på kuppen utan --- andas. Andas med fulla lungor och ej bry sig om vad de andra astronomerna säga - månens bakre sida har atmosfär, och det är samma dragning från jorden som fått denna atmosfär att försvinna från jordsidan, som hjälper till att pressa den och hålla den kvar på frånsidan. Ingen människa har kunnat observera månens andra sida. Ingen kan heller göra det, med mindre han kan se i vinkel, något som ju dock lyckades farbror av en ren tillfällighet att göra på Meteorön. Tänk, vad farbror kunde göra mig nytta genom att tänka självständigt. Men, efter ett helt liv i vetenskapskotteriet är det väl otänkbart.

Professorn blev ej alls ond.

Han kände sig lätt och glad; den ringa tyngden gjorde att han kände sig tjugu år yngre, och han svarade skrattande, att han skulle försöka att bättra sig.

Man började nu styra och ställa med förberedelserna att stiga ut ur farkosten.

--- Det är natt ute, sade Modig, ty det var ju nära fullmåne när vi reste. Månens åt jorden vända sida var således då solbelyst --- följaktligen måste dess andra sida hava natt.

--- Vi måste öppna dörrarna mycket försiktigt, tillade han, hjälp till, farbror.

Med förenade krafter drogo de ifrån regeln.

En kall fläkt slog emot dem.

Så drog Modig med stort besvär ifrån den andra regeln --- ytterdörrens. Den gick tungt och satt mycket fast. Äntligen sköts den åt sidan.

Dörren trycktes inåt.

Och öppningen fylldes av skinande vit snö.

En frisk ozonfylld pust jagade genom grottvåningen.

Snö!

Utropet kom från dem alla tre, som ur en mun.

Och Nina tillade:

--- Puh --- inte hade jag tänkt mig det så i fantasin!

--- Vad menar du?

--- Jo, jag menar bara det, att om en romanförfattare på jorden skulle beskrivit vad vi nu se, så inte hade han gjort snön på månen vit. »Glänsande silver» eller kanske »skimrande guld» --- men vit! Ånej.

Carl Modig skrattade.

--- All snö är vit, Nina. Man har sett snön falla kring Mars' poler, den är vit och jordens snö är vit; jorden är en himlakropp precis som månen. Jag fruktar storligen, att du, Nina, om du hoppas på röd och blå snö, blommor som växa med rötterna uppåt, människor, som bära sitt huvud under armen eller dylika fantasifoster, skall bliva utsatt för mycken missräkning. Jorden är en planet, som vänder sig kring sin axel och kretsar runt solen. Den är att anse som en prototyp för så gott som alla universums planeter. Samma grundämnen innehålla de alla enligt spektralanalysen, och jag kan ej förstå, varför kol, syre, väte och kväve litet längre bort i det oändliga universum nödvändigtvis skola behöva få andra egenskaper än på jorden. Variationer förekomma, det är sant --- men dessa fyra livsbärare äro nog mest bundna till den värme, som finnes i en passande temperatur. Och vad snön beträffar, så är den under mikroskopet endast sammansatt av millioners millioner oerhört fina vattenkristaller, av de underbaraste, finaste genomskinliga iskristaller man kan se. Vitt är allt ljus, svart frånvaron av ljus. Snön är vit därför, att dessa kristaller reflektera i en massa sicksackgående, sig korsande strålar allt ljus som finnes, allt färgat och ofärgat ljus i världen.

--- Men vi måste arbeta oss ut ur snömassan --- jag undrar om den är hög.

Carl Modig tog fram ett par spadar, som stodo i ett hörn.

--- Se här, farbror! Vi måste gräva oss ut.

Men professorn låtsade ej höra.

--- Här, farbror!

--- Nej, det passar inte.

--- Att gräva?

--- Jo, det är bra. Men inte att du säger farbror. Jag är en trettiotre års man nu --- högst, så känner jag mig och vi sluta allt upp med farbrorskapet --- nu kan du ge mig spaden.

--- Så lätt den är!

Nina tog en tredje spade och försiktigt skottade de den lätta snön, mer än fem gånger så lätt som jordisk.

--- Usch, så svårt att få den att ligga kvar på spaden, sade Nina, den är så lätt som japanskt ris.

Och resolut tog hon i stället för spaden en stor vattenskopa med den påföljd, att medan de bägge andra nästan intet lyckades fånga av den torra, fjäderlätta snön gjorde Nina lejonparten av hela arbetet.

Snart var hela första rummet i grottvåningen fyllt av så mycket snö man kunde få in utan att alldeles fylla det --- men ännu stod den yttre förstugan tät och full.

--- Halt, ropade den gamle, nu så unge professorn, halt, gossar och flickor. Vi glömma ju alldeles en sak.

--- Vad då?

--- Att vi nu äro jättar. Att vi härstamma från en planet med en tyngd som bör hava gjort våra muskler 81 gånger kraftigare än en månbos, och med en yta av 510 millioner kvadratmeter, medan månens blott är 38 millioner. Om således det snöberg, som tycks täcka oss, ej är alltför stort, så låt oss använda våra krafter på det. Berget av snö är nog bara ett lilleputtberg, och vi äro starka.

De togo nu loss den väggfasta soffan och sköto den med förenade ansträngningar ut genom dörren. Snömassan gav efter, och efter ett par försök lättade det överliggande snöberget, och de sågo för första gången månens natthimmel täckt av stjärnor, glimmande och klara.

Luften, som slog emot dem, var frisk och kall och ej alls olik jordens.

Även här utgjordes den av kväve och syre, vilket de konstaterade vid senare undersökningar.

--- Men, sade Nina, innan de vågade sig ut, hur går det nu med den där explosionen, som professor Lowell talade om?

--- Den där inre --- uppblåstheten?

--- Just den.

--- Tja, svarade professorn, vi få våga försöket. Ser ni, fröken Nina, är månatmosfären mycket hög här över kaviteten på bakre sidan, så ekvivalerar det ju jordens luft i ett mindre högt skikt. Och skulle atmosfären dessutom i och för sig vara tätare till exempel av vattenånga --- så blir den ju tyngre än luftens. Och då hölle den nästan mått med vår jordiska. Emellertid --- den där uppblåsningen är nog inte så farlig, misstänker jag. Snart nog inhämta vi inom oss, i våra lungor, i vårt blod, precis samma lufttryck som det, som omger oss --- och då är all fara över. Skulle månatmosfären däremot innehålla giftiga gaser --- nå --- det förefaller icke så, slöt professorn och insöp med fulla lungor en luft så frisk och ljuvlig, att han ej på månader känt dess make.

--- Härlig, torr bergsluft förefaller det vara, instämde Modig. Men nu, ut i naturen.

Han fattade Ninas hand, och så steg han, ledande henne med sig, ut ur grottvåningen och tog sitt första steg på månens snötäckta jord --- jungfrulig och ren och aldrig förr beträdd av en jordmänniskas fot.

Det visade sig senare, att de, på grund av grottvåningens egen hastighet, skjutit förbi månen, kommit litet bortom den. Men så ute i rymden hade de åter fattats av månens dragningskraft och på så sätt verkligen dalat ned just i den bakre sidans insänkning.

--- Det var en sällsynt tur.

På den sida av månen, som vi se från jorden, skulle de ömkligt hava förgåtts.

150 grader varmt i solen, 150 grader kallt i skuggan! Utan en skyddande atmosfär mot hettan, ej heller mot kylan.

Nej --- de hade haft en gränslös tur.

De hade kommit just dit de önskat och hoppats --- till månens bakre sida, där det existerade en verklig atmosfär, innesluten av en ring höga berg i en jättestor, djup dal.


Project Runeberg, Tue Jan 9 20:40:44 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hurmanen/21.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free