Det var en underbart gripande syn. Hur man än sökte beskriva dess trolska tjuskraft, skulle den dock endast kunna fattas av dem, som vistats en hel, lång, mörk vinter långt norr om polarkretsen, där, varest genom jordaxelns lutning, solskivan döljes i flera månaders tid. Den, som genomlevat en sådan polarvinter, vet, att solen, då den för första gången visar sig efter den långa bortavaron klar och grann och glänsande som aldrig förr, ingjuter sådana känslor i ens bröst, att de ej kunna uttryckas med ord.
Något liknande erforo de tre, som sågo den högsta tinnen över sina huvuden glöda som smält järn.
Himmeln, som förr varit svartblå, blev med ens blå som den blåaste Medelhavshimmel.
Så höjde sig solen sakta, omärkligt sakta, mycket mera dröjande än vid den jordiska, arktiska gryningen --- och en ny topp, en till och åter en syntes glöda som den första i magisk, halvt genomskinlig glans.
Synen var utan något motstycke på vår egen jord ty dessa oerhörda, över tio tusen meter höga toppar, täckta av den eviga, vita snön, saknade alldeles de svarta fläckar, som jordens berg framvisa i så rikt antal --- dessa måndalens sluttande berg voro helt och hållet vita, eller på sin höjd här och där försedda med fält, där den ljust blåa, eviga isen lyste fram. Men även dessa fält voro få --- och detta berodde därpå att luften var så rik på vattenånga, att varje sådan blottad isfläck strax övertäcktes med rimfrost. Snöfall voro här rätt sällsynta, som resenärerna senare erforo. I stället skedde en sakta utfällning av vattenångan --- just som rimfrost. Och detta, att snöfall, hörde till sällsyntheterna, hängde samman med det förhållandet att tyngden på månen var så mycket mindre än tyngden på jorden. Men dessutom, och kanske mest, kom detta sig därav, att måndalens yttersta berg så totalt genomkyldes av den utom den ringformiga dalen härskande oerhörda kölden i månöknen utan atmosfär, att de verkade som direkta utfällare av fuktigheten ur den närmast dem stående luften, liksom vore frosten kristaller som upplösts i en lösning. Så genomkylda berg äger icke var jord som dessa.
Men dessa lärda saker reflekterade ingen av dem över just nu. Icke ens professorn.
I stället njöto de av den härliga synen med intensiv tjusning.
De sågo, hur nyanseringar avlöste varandra, hur hela skalan i spektrums färgrikedom --- flera än sju färger funnos ej heller på månen, ty detta antal är bundet till människans synorgan, vilket ej kan uppfatta mera än sju färger och dessas nyanser.
En ljus skymning började att utbreda sig.
--- Se, sade Nina, en verklig skymning! Och jag som alltid lärt mig i skolan, att det på månen inga halvdagrar fanns alls. Att solen sken skarpt på bergens ena sida medan skuggan på deras andra blev alldeles kolsvart. Det är då fel detta?!
Kära Nina, på månens jordvända sida förhåller det sig så; icke på denna andra sidan. Halvdagrarna framkallas därav att atmosfär finnes närvarande. Framsidan av månen äger ju ingen, det vet man på jorden också. Och därför råda de skarpa skuggorna och de ljusa dagrarna där. Du skall nu en gång för alla komma ihåg, att denna insänkning på månens andra sida är lika mycket olika månen i övrigt som jorden är olika månen.
Det visade sig nu, att de befunno sig på ett oerhört vidsträckt fält, alldeles betäckt med snö, så långt ögat kunde nä. Åt ena sidan begränsades detta plana fält av de höga bergväggarna, på vilkas ena del nu alldeles tydligt syntes hur Meteoröns grottvåning rutschat ner blottande den underliggande, blåa isen. Denna höga, nu tindrande bergskedja, löpte alldeles tydligt i ringform, man såg kedjan åt ömse håll sänka sig mot horisonten längst borta. Åt andra sidan skönjdes intet slut på den oändliga slätten. Bara vit snö liksom en stor frusen vattenyta.
Men de visste, att de ej befunno sig på en sådan. De hade för länge sedan undersökt detta. Under dem låg en sandmo.
--- Låt oss orientera oss! föreslog Carl Modig. Var äro väderstrecken?
--- Vi äro på östra kanten av dalen.
--- »Selenedalen» kalla vi vårt nya hemland, avgjorde Modig.
--- Gott. Detta är östra sidan. Månen vänder sig om kring sin axel på en månad och den går om sin axel från väster mot öster. Nu stiger solen upp bakom dessa närbelägna berg. Alltså är öster rätt åt det hållet.
Professorn pekade rätt mot den största, mest lysande tinnen.
--- Gott, så är väster ditåt? undrade Nina.
Carl nickade.
--- Men söder och norr?
--- Å, det är lätt att komma ihåg. Vänd dig så att du har öster på höger sida.
--- Så.
--- Gott --- då är norr dit näsan pekar.
--- Är det alltid så? Också på jorden?
--- Ja. Och lätt att minnas. »Ö» finnes i bade höger öster, »ä» i både vänster och väster.
---Men låtom oss nu börja vår färd. --- Kompassen?
Den kunna vi väl ej använda här, tillade Modig under det att de drogo sig tillbaka till grottvåningen.
--- Nej, månens magnetism är mycket liten på grund av att den endast en gång på 30 dagar vänder sig om sin axel, medan jorden under samma tid vänder sig 30 gånger. Dessutom riva ej ebb och flod månens yta som jordens --- och därför skall kompassen här vara ganska kallsinnig beträffande nord- och sydpol.
--- Blir jorden magnetisk av ebb och flod? undrade Nina.
--- Ja, de hjälpa till genom den friktion de alstra en svag elektrisk ström, som omflyter jorden. En sådan framkallar alltid magnetismen --- men --- jag kommer nu att tänka på en sak vi behöva aldrig kompass på månens bakre sida. Vi hava ett mycket bättre märke än alla jordens kompasser.
--- Vad då? undrade Nina där hon sysslade med att sätta fram vinglas.
--- Solen. Den går alltid upp rätt i öster och ned rätt i väster. Och alltid rätt upp i zenit på middagen.
--- Bra! utbrast Carl Modig.
--- Och nu! Först packning och så i väg inåt Selenedalen med solen i ryggen och rätt efter våra egna skuggor. Det är åt väster det.
De snörde sina ryggsåckar och medtogo väldiga förråd av torkat kött, corned beaf, hermetiskt smör, choklad och bröd. Vart kilo vägde endast 170 gram och en börda, som på jorden skulle ha vägt 20 kilogram, vägde här endast 3 kilogram och 4 hektogram.
Lätta som hade de haft vingar skyndade de sig åstad över den vita öknen stänkande den fjäderlätta snön omkring sina fötter i virvlande kaskader.
Violetta och långa tecknade sig deras skuggor mot snötäckets enahanda.
Här och där några stenar, då och då det myrtenliknande, gröna riset.
Solen steg sakta allt högre och högre, och snön började att smälta.
Bergen bakom dem började att blåna i sitt skyhöga majestät, men alltjämt gick färden åt väster.
Med ens föreföll det som slutade helt plötsligt snöfältet mot väster.
Pällen blev så förunderligt djupblå vid västra horisonten, så blå som blåklint, som ett hav.
De påskyndade stegen.
Alltjämt var snööknen lika jämn.
Nu sågo de tydligt, att fältet verkligen tog ett hastigt slut --- endast luft stod i dess fortsättning där framme.
Till slut nådde de randen.
Ty det var en rand.
Under dem sjönk marken i en brant sluttning, minst lika brant som den isvägg de glidit nedför vid ankomsten till den snöiga platån.
De stodo på en skarp kant.
Ett utrop av häpnad undslapp dem.
Ty under dem låg en ny slätt, jämn och slät som snöslätten men --- grön.
Överallt, tätt, tätt, växte det skog.
Avståndet var för stort för att de skulle kunna se, av vilka trädslag skogarna bestodo. Det föreföll, som vore även denna terrass lika hög som de snöiga bergen i öster, det vill säga omkring 10,000 meter över den gröna platån där nere.
--- Se, sade Modig, se, hur besynnerligt skogarna alldeles tvärt, utan övergång sluta mot de vita, släta fläckar, som ligga emellan dem. Egendomligt dock, att träden ej mot fläckarna avtaga i höjd, att ej buskar stå närmast de öppna fläckarna som på jorden.
Professorn bara såg och såg.
--- Ja, på min ära, så är det.
--- Vilket?
--- De där vita fläckarna bland det gröna --- det är --- sjöar.
--- Ja visst! utbrusto både Modig och Nina med en mun, ja visst, Så är det. Trädens rötter ha bundit mon fastare och emellan skogarna har vattnet från bergen grävt ut de lösa jordlagren, tillade Modig.
--- Och nu, fortsatte ingenjören, nu hava vi sannerligen förtjänat en bit mat. Låt oss rasta och äta --- jag undrar hur många mil vi gått.
--- Säkert fyra, fem --- det tror jag säkert, menade professorn.
--- Femtio kilometer! utbrast Nina.
--- Ja, jag tror det. Men det är ju svårt att göra några exakta beräkningar.
Solen stod nu litet högre, men ej mycket. Den behövde ju sju och ett halvt jordiskt dygn för att hinna zenit. Från solens uppgång till dess nedgång räknar en punkt på månen 354 timmar.
Vilken dag!
354 timmar!
Medan Carl och Nina ägnade varandra tusen små uppmärksamheter, blickar och ömma ord, satt professorn tyst och sluten. Han hade tydligen ett eller annat problem i tankarna och slutligen öppnade han munnen och i stället för att i den införa det stycke corned beaf som han höll mellan fingrarna sade han:
--- Du, Carl. Det är alldeles oförklarligt detta med terrasserna. Först ett stupande, brant berg och så en, flera tiotal kilometer bred, vågrät och jämn terrass. Så åter en brant avsats och ännu en terrass nedanför den, lika flat som den första. Jag hade tänkt mig Selenedalen som sakta, ytterst sakta och jämnt sluttande ned mot centrum, mot det djupaste slället.
Ingenjören säg upp.
--- Å --- det hade jag däremot aldrig ett ögonblick tänkt.
--- Inte!?
--- Nej, på mitt hedersord. Har du aldrig hört talas om något, som heter »strandlinjer»?
--- Jo, men vad har detta med denna sak att göra?
--- Allt.
--- Allt? Hur så?
Professorn såg mäkta förvånad ut.
--- Strandlinjer förekomma rikt, till exempel i Norge. Det är långa linjer, alldeles vågräta och urgrävda ur fasta klippan. De hava bildats därav, att havet sköljt mot kusterna i tusende år och så plötsligt dragit sig tillbaka. Landet har höjt sig --- efterlämnande terrasser. Detta stora hav, som täckt Selenedalen till randen, har det gått på samma sätt med --- det har dragit sig tillbaka, när dess stränder blivit för grunda och av vissa orsaker bildat en ny och mindre sjö. Jag väntar därför att finna terrass vid terrass, ända tills vi i själva centrum finna den centralsjö, som ännu måste finnas. Ty funnes ej den, kunde ingen atmosfär existera --- nu är här atmosfär --- ergo existerar centralsjön --- och nu, mina vänner, äro ni snart färdiga, så låt oss fortsätta.
De kastade en blick tillbaka in över det snöiga fältet.
Här och där bröto sig nu blöta, mörka fläckar av smältande snö igenom den vita ytan.
Och med solen i ryggen begåvo de sig nedför den minst en svensk mil nedåt slopande branten, vilken fortlöpte så långt ögat kunde se åt bägge håll, både åt norr och åt söder.
Det låg snö också på denna brant, men alls ej i så tjockt lager som på övre platån, och dess tjocklek avtog märkbart ju längre ned de kommo, liksom luften tätnade och värmen något tilltog.
Och de mörka, bara fläckar, som karaktärisera jordens bergsluttningar, funnos även hår.
En sak slog emellertid geologen med häpnad --- med orhörd häpnad.
Och det var, att medan astronomerna på grund av månens specifikt lätta massa anse, att dess yta måste bestå av andra mineral och mycket lättare än jordens, så påträffade Modig flera gånger under färden nedåt mot skogsterrassen speciellt tunga stenarter.
En förklaring började hägra för honom --- en så mystisk och dock så oändligt enkel förklaring, att han blev alldeles het av tanken. Han sade emellertid ingenting utan gömde dessa tankar och idéer i sin hjärnas lönnkammare.
Nina stannade, sedan de »hoppat» ned halva vägen av den branta sluttningen.
--- Carl, sade hon. Har du märkt vad som fattas?
--- Nej --- jag vet ej vad du menar speciellt.
--- Hur olika denna morgon är mot jordens. Här saknas ju --- fåglar.
--- Ja, sannerligen, inföll professorn, sannerligen. Inte ett kvitter --- inte ett ljud. Och dock, denna Selenedal med sin tunga luft och ringa gravitation är ju som skapad för bevingade väsen --- detta var i sanning en överraskning.
--- Jag har redan nu en aning om hur Selenedalens fåglar --- om de finnas, skola se ut.
--- Har du!?
--- Ja. Ty igenom allt i naturen går en stor och mäktig lag. Och den lyder allt levande på jorden och i himmeln. Och Selenedalens fauna och flora lära ej heller undgå den.
--- Men tala om det.
--- Icke nu, Nina. Tusen tankar välva sig i mitt sinne --- jag måste bringa reda i kaos. Och nu framåt och nedåt, mina vänner!
Med långa, lätta skutt flögo de snabbt nedåt den branta
sluttningen.
