Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Två saker hade, förutom anisdoften, stigit den gode professorn åt huvudet.

Den ena var hans nya teori om zodiakalljuset, som skulle göra honom till ett av världens ljus, det andra att han fått äran att anföra konvojen.

När därför natten äntligen nalkades sitt slut, och solen sken fram mellan den sjungande skogens evigt gröna stammar och blad, framkom han med det förslaget, att hans båt skulle göras så lätt som möjligt, så att han då och då kunde göra sina små avstickare från den annars så sakteliga framflytande armadan.

Han ville göra undersökningar på egen haud.

Modig biföll förslaget, och professorns båt befriades från allt tyngande utom nödig proviant.

Och så började ånyo resan, då isen lossnat.

Det var samma landskap som förut.

Samma gröna skogar och dunkelt blåa himmel och vatten, samma snövita pingviner, samma skuttande känguruer.

Där ilade professorns lätta farkost snabbt i förväg. Och just nu började den underliga musiken, då blommorna slogo ut.

Med ens sågo Carl och Nina vid horisonten ett svagt, vitt moln höja sig ur vattnet. Samtidigt varsnade de, hur Lowells båt allt snabbare och snabbare ilade i väg mot det vita molnet.

Nu sågo de professorn resa sig och hojta, skrika --- men bruset från de blommande träden förlog varje annat ljud.

De undrade vad som stod på och genom sin kikare såg Carl Modig, hur professorn av alla krafter backade med årorna utan resultat.

Nu förstodo de, att hans lätta båt måste hava fångats av en eller annan fors --- att det vita molnet var forsens skum som stänkte upp --- och då de med sina tunga båtar omöjligt kunde nå fram och rädda Lowell, beslöt ingenjören att genast göra an land och att i alla fall söka rädda Nina och sig själv från ett liknande olycksöde.

Han märkte för resten nu också han den starka strömmen.

Och resolut styrde han de fyra båtarna mot land. Allt mera och mera närmade sig professorn det ödesdigra, vita vattenmolnet. Allt fortare och fortare ilade båten fram över vattenytan.

Och nu försvann den med en rasande fart för deras ögon.

Som lamslagna stirrade de efter den försvunne --- och Nina brast i våldsam gråt --- en av deras följeslagare var borta.

Så småningom tystnade skogens musik.

Men den fortsattes av ett annat ljud --- av vattenfallets sus och brus där borta där professorn försvunnit.

Skogens musik hade förorsakat professorns död --- ty dess larm hade dolt vattenfallets till dess det blivit försent,

--- Icke dit --- vestigia terrent! utbrast Carl Modig. Spåren förskräcka. Vi kunna ej fara samma väg som Lowell --- vi måste söka en annan led. Annars dragas också vi nedför terrassens bråddjup.

De drogo nu båtarna längs stranden med förtvivlan i sinnet vid tanke på det olycksöde som drabbat deras vän.

Carl Modig sade:

--- Han tog sin teori med sig i graven.

--- Kan han ej rädda sig, tror du?

--- Omöjligt, Nina! Tänk på, att han väger lika mycket i detta vatten som en brousstaty i jordevattnet. Nej, vår gode Lowell är död och borta och nu äro vi två --- endast två.

Nina rodnade.

--- Snart --- tre igen, viskade hon i hans öra.

--- Nina! Är det sant?

--- Jag tror det --- jag --- jag --- känner mig så underlig.

Han slöt henne i sina starka armar.

--- Det blir naturligtvis en flicka! sade han.

Nina log.

--- Har du en teori för det också?

--- Ingen teori egentligen, skrattade han, men första barnet blir oftast en flicka, om föräldrarna båda äro unga, ungefär jämnåriga och kraftiga: --- hon skall heta Luna, det latinska namnet på »månen».

De skrattade båda --- mitt i sin sorg.

Så fortsatte de sitt sökande. Modig trodde, att vattendånet berodde på att terrassen här slutade --- men han tog absolut fel. Ty de kommo snart över ett stort, stillastående vatten och hade nu fallet, där professorn försvunnit i djupet --- åt söder. Och åt väster funnos ännu skogar till ett oanat djup. Och vid deras fortsatta färd västerut gled vatteubruset åt öster --- men terrassen fortsatte som förr.

--- Således en avgrund --- mitt uppe i skogsterrassen, sade Carl. Det var då i högsta grad underligt. Komplett oförklarligt --- --- ---

--- --- --- Efter icke mindre än tre »lunationer», det vill säga vad vi kalla »synodiska månader» eller »måndygn», tiden, som förflyter mellan tvenne nytändningar och som i medeltal utgör 29 jordiska dagar, 12 timmar, 44 minuter och 3 sekunder --- eller i runt tal 30 dagar --- efter tre sådana »tunglar» --- som måndygnet hette på gammalsvenska och vilket ord ännu bevarats i vissa landskaps dialekt --- nådde de nygifta slutligen branten, där skogsterrassen slutade.

Framför och nedanför dem låg ännu en avgrund och nedanför denna sluttande bergskedja, som var rikt bevuxen av ståtliga, gröna träd, utbredde sig den tredje platå de sett på månens bakre sida.

Även denna var skogig och grön med vattensamlingar som den, de genomkorsat, men de märkte, att klimatet där nere måste vara betydligt hetare än här uppe. Snö sågo de ingen och en ny väldoft började blanda sig i den anislukt i vilken de levat nu så länge. Det föreföll dem som stege en kamomilliknande doft upp emot dem.

Alldeles försjunkna i betraktandet stodo de på branten med armarna om varandras liv.

Båda grubblade över samma fråga:

--- Skall denna nya terrass äntligen hysa de människor, som borde ha alla betingelser att leva på ett så idealiskt ställe som detta i världsrymden?

Men ingen av dem uttalade denna tanke med ord.

De hade vandrat fram till branten genom en liten skog, som från det sista vatten de befarit stod emellan denna insjös västra strand och branten.

Utefter stupet sågo de här och där floder och bäckar tömma sitt vita, glänsande vatten likt band mellan det gröna, som även klädde sluttningen nedåt.

De vände sig om.

Carl ville gå ut på en stor klippa för att få en bättre utsikt över terrassen under dem.

Han tog ett par steg framåt.

Så blev han plötsligt stående --- förstenad av häpnad.

Nina följde hans blick.

Den såg mot marken.

I samma ögonblick hon upptäckt det, som slagit Carl med förundran --- var hon nära att segna till marken.

Hon grep hårt om sin mans arm. --- Tror --- tror --- tror du?

--- Ja, Nina, jag tror det. Det är intet tvivel om det. Denna stig till klippblocket hava människor trampat --- --- ---