Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

--- Stora tänkare hava vi ägt, berättade Abtra, stora tänkare. Jag vet ej, hur många genom tidernas djup. Och redan tidigt lade vi märke till, att samma sol steg upp efter lika lång tid vid östra himlaranden. Den gick över våra huvud och försvann i väster. Samtidigt sågo vi, att den var rund. Och vi varsnade, att stjärnorna gingo i en stor cirkel omkring både oss och solen. Således bebodde vi, föreställde vi oss, ett stort klots yttersida. Men detta klot måste ha otroliga dimensioner. Dess --- dess ---

--- Diameter?

--- Ja, diameter måste vara oerhört stor. Då uppstod först en åskådning av världen som sade, att Selene var en --- skärva. En värld, som var ihålig, hade sprungit sönder, en skärva dalade ned på vår stora himlakropp och föll så, att dess taggiga spetsar stodo upp, hålig heten ned. Och i denna oerhörda skärva --- Selenedalen --- bodde så vi. Men åsikten var prosaisk --- stämde ej med vårt inre liv. Vi ville ha liv i allt och då uppträdde den siste, store religionsstiftaren.

--- Hans namn?

--- Jebdra.

--- Och hans lära?

Det finnes nere hos oss seleniter en egendomlig blomma --- eller vänta, jag måste säga först, att Jebdra ej uppträdde innan seleniterna alldeles övergivit denna skogsterrass. De övergåvo den, emedan det här var för besvärligt att leva. Ni två tycka kanske att här är bra --- för seleniten innebar vistelsen här en tillvaro svår och besvärlig mot den där nere. Barnen måste här uppe vårdas --- eld måste göras upp om vintern, tusen andra saker också --- och de hade allt de behövde där nere --- men --- det är sant, jag skulle ju omtala, vad det egentligen var som gjorde, att Jebdra uppträdde. Planeten Mars --- det är ju så ni kalla den stora, röda stjärnan?

Carl Modig nickade jakande.

--- Gott. Planeten Mars stod fullständigt i mitten.

--- I zenit, kallas det, Abtra.

--- I zenit, ja. Vår jätteplanet borde då hava åstadkommit, att Mars hade förmörkats av den väldiga skuggan.

--- Ja, absolut. Det har du rätt i.

--- Men detta inträffade icke.

--- Nej, det är givet.

--- Det var Jebdra, som framträdde med detta. Han påpekade, hur felaktig denna uppfattning var. Han sade så här: Vår stora dal är en himmelens blomma. På en lång, sviktande, jättelik stängel har den växt ut från en himlakropp och sträcker nu sina grönskande kronblad öppet mot solen. Och så visade han alla »terrassblomman» --- --- ---

--- Terrassblomman?

--- Ja, vår heliga blomma --- Jebdras heliga blomma. Som vår jordiska lotusblomma, sade Carl vändande sig till Nina. Lotusblomman, Nilens blomma, var helgad åt Isis. Det säges, att denna blomma i sin knopp bär en trogen avbild av hela den blivande blomman; den är en symbol för hela världen, där också en form i stort är en bild av former i smått.

--- Så underligt! utbrast Abtra, så underligt, Carl Modig. Ty »terrassblomman» är, även den, en trogen avbild av något stort, sade Jebdra, nämligen av hela vår värld, av Selenedalen. Den är grön som ett blad, men dess krona stiger ej som andra blommor upp i en buktning, utan i terrasser; den har ej sina ståndare och pistiller som andra blommor, hos vilka insekterna ombestyra befruktningen --- den är ju grön.

--- Aha --- och observeras därför mindre av insektema.

--- Alldeles, mästare! Och av denna orsak, sade Jebdra, måste naturen ombesörja dess fruktsättning på ett egendomligt sätt. I djupet sitter en pistill. På en terrass rätt långt ifrån stå ståndare runt i en rad, och hela blomman vänder upp mot --- mot zenit. När regnet kommer, piskar det loss ståndarnas ---

--- Pollenkorn

--- Just det, ja --- och dessa flyta på det vatten, som samlar sig runt pistillen i bottnen. Nu är således »terrassblomman» --- just nu --- en totalbild av Selenedalen --- en egendomlig, besynnerlig blomma --- gröna terrasser i ring på ring och en klar, speglande insjö i mitten. Sedan försiggår befruktningen --- de flytande pollenkornen från ståndarna simma omkring och fångas av pistillen och under natten mognar frukten. --- Detta är vår nuvarande religion --- blommans religion --- vi äro soldyrkare, ty solen är det, som giver blomman dess dagg och hela Selenedalen dess grönska och porlande silverbäckar, dess blåa vatten och dess värme --- men ---

--- Vad, Abtra?

--- Du har icke frågat mig, mästare, Carl Modig, varför jag ensam irrar omkring här uppe.

--- Nej, men säg det då nu.

--- Jag är Jebdras motståndare.

--- Verkligen --- denna vackra religion.

--- Vacker --- må så vara. Men jag säger dig, Carl Modig, den är ej nyttig.

--- Hur så? Florera brotten?

--- Vad är »brott»?

Carl Modig försökte förklara vad ett brott var.

--- Begås det aldrig en stöld?

--- Vad är »stöld»?

--- Att någon tager en annans ägodelar.

--- Frukter, djur, vatten och luft? Nej, det händer aldrig --- förstås.

--- Nej, det begrep Carl Modig och Nina även. Allt detta var ju allmän egendom.

--- Slår aldrig någon ihjäl en annan?

--- Slår ihjäl? Nej, aldrig. Varför skulle vi slå ihjäl varandra?

--- Nej, jag frågade bara. Nå --- hava ni engifte?

--- Vad menas med det?

--- Abtra var mycket kunnig i det svenska språket --- men här var han bet --- och en lång förklaring var nödvändig. Men av den gamle selenitens ord framgick det, att äktenskap i egentlig mening ej existerade, och att nativiteten var stadd i sjunkande. Hade nämligen en kvinna en gång burit barn till världen, så betackade hon sig för dylika smärtor flera gånger och passandet av småbarnen fann hon för besvärligt --- så voro de selenitiska kvinnorna beskaffade. Men då inga sjukdomar existerade, olycksfall voro ytterst sällsynta, och det föddes flera kvinnor än män, samt dessa födsler voro tvillingar eller trillingar så sjönk antalet invånare endast sakta. Dödsorsaken var nästan uteslutande ålderdomssvaghet.

--- Gott, sade Carl Modig nu, men fortsätt nu, Abtra. Du är alltså Jebdras motståndare?

--- Ja, mästare. Jebdras religion var den, att liksom solen höll den heliga blomman vid liv och lade daggen i dess sköte, så skulle även solen sörja för oss seleniter som levde i den stora blomman, den mindres like. Jag upptäckte felet i detta. Det vilar något gränslöst tomt över det liv vi föra. Och jag sade detta till alla Men de voro för lata --- för mycket bekväma, så att säga Deras intelligens bestämmer allt --- och nu hava de alla så tilltalats av Jebdras läror, att de ej kunna rubbas ur sina gamla föreställningar.

--- Men vad säger då du?

--- Ingenting --- bara att Jebdra har fel. Detta, att äga allt timligt, det kan aldrig vara vår tillvaros hela mål. Kan du, mästare, säga, vartill vi till exempel fått vår intelligens? För att andas? Nej, det göra de dummaste varelser. För att plocka mogna frukter? Nej --- det göra barnen under lekens ras. Nå, vartill hava vi då fått vår hjärna, vår intelligens? Dessa frågor har jag framkastat. De väckte ovilja. Seleniterna vilja ej störas i sin ro. Men tänk, vilka höga njutningar denna intelligens, som här får fullkomligt slumra, skulle kunna giva oss ---

Han teg ett ögonblick och skuggade för ögonen.

Under detta ögonblick genomfors Carl Modigs hjärna av tanken:

--- Det drömda paradiset på jorden är ju detta. Alla ha lika stor förmögenhet --- det vill säga ingen. Alla lika lång arbetstid --- det vill säga ingen. Alla lika hårt arbete --- det vill säga intet. Alla lika toalett --- det vill säga ingen. Alla lika stånd --- det vill säga intet --- allt och intet --- ytterligheterna beröra varandra. Kraniet visar dessa lyten. Den lilla hakan betyder minimal energi --- den stora hjärnan, högt utvecklad intelligens. Alltså, min gode Carl Modig: återvänder du en gång till jorden i eterhavet, så skall du förkunna världen, att dess drömda framtidsstat, där de stekta fåglarna flyga en i munnen, absolut icke är idealstaten --- tvärtom. Jag begriper fullständigt hur det är där nere --- och jag kommer antagligen aldrig att gå dit ned, ifall jag ej finner ett eller annat sätt till deras och vår räddning.

Abtra fortsatte:

--- Ja, härliga njutningar. Jag har sett felen --- men, mästare, var äro botemedlen? Jag har kritiserat allt där nere hos oss. Men ej givit annat i stället. Då kom min underliga dröm. Och jag vågade färden hit upp dit ingen nu levande selenit har kommit.

--- Icke!!

--- Nej. De ha det sorglöst där nere.

--- Såå --- och din dröm?

--- En liten stjärna lossnade från en stor och föll och föll --- den föll hit ned. Män, lika oss, klättrade uppför blomman, stego upp över kanten --- den östra där solen stiger, gingo över terrasserna --- narmade sig den stora sjön -- gång på gång kom drömmen tillbaka --- envis. Jag drömde ock att de främmande männen nådde centralsjön i mitten --- att de förvånade sågo på hur dess vatten brusande höjde sig vid middagstid och försvann vid nattens inbrott --- --- ---

Längre än hit hann icke Abtra.

Blek av sinnesrörelse hade Carl Modig gripit honom i armen.

Seleniten vred sig i smärta --- Modig hade glömt sin jättestyrka och ej modererat sitt grepp.

--- Abtra! Du menar icke, vad du säger?! Är sjön mitten tom under natten?

--- Jo, så är det, mästare.

För den unge ingenjörens blick upprullades nu en märkvärdig tavla. Med ens begrep han, hur månen kunde hava en så liten specifik vikt ehuru dess yta var sammansatt av tunga bergarter --- ja, detta var ju ett Columbi ägg --- men hur vattnet kunde stiga, det var ännu ganska svårt att förklara.

Abtra lösgjorde sin arm och talade vidare:

--- Hör, mästare! Hör, Nina! Jag sade dem det.

--- Till de främmande i drömmen?

Nej. Jag sade mina landsmän, att Jebdras religion var felaktig. »Se på den stora sjön,» sade jag. »Den höjer och sänker sig. Det gör ej vattnet i 'terrassblommans' kronblad. Jebdras heliga blomma pulserar ej så.» »Jo, jo,» skreko de alla, »vattendroppen höjer sig och sjunker sedan. Det är som det stora vattnet.» Mästare --- jag hade misslyckats --- då gick jag mot öster --- ty drömmen kom tillbaka --- gick upp till skogsterrassen och väntade. Nu har du, mästare, kommit --- och Nina. Rädda, rädda oss alla ifrån det hemska öde, som hotar oss --- ett öde sämre än djurens, ty en härlig gåva, intelligensen, använda vi ej, ehuru vi äga den.

--- Rädda er?

--- Ja, mästare.

--- Gärna det --- allt förefaller att vara rysligt enformigt och tråkigt här --- men sättet?

--- Påvisa, att Jebdras religion är felaktig. Påvisa det, som icke jag kan finna. --- Jag är liten, du oändligt stor --- erövra Selenedalen och giv dess döda kropp en levande ande. Sök finna, vari våra missgrepp bestå --- gör oss --- till människor!

De sista orden skrek han fram.

Jordborna betraktade honom.

Det var en man, som bad för en hel värld; var muskel spändes, var nerv tycktes stå på helspänn, och svettpärlorna i hans panna visade, hur djupt han kände det öde, hans folk gick till mötes av pur vällevnad.

--- Genom deras intelligens måste det gå, sade han hest. Endast de argument, som visa själva felet i Jebdras religion, med intelligensens medel, slå an på seleniterna --- intet annat. Ett klart och tydligt bevis på, att Jebdra tagit fel och allt kan ändras. På detta sätt hava nu tolv generationer levat --- det får ej bli den trettonde.

Han tystnade.

Även de andra tego, och Carl Modig försjönk i djupt grubbel.

Så småningom ljusnade dock hans drag, och till slut sprang han upp --- lätt som en fjäder.

--- Vivat! Jag har funnit felet. Och nu framåt, nedåt! Jag skall erövra Selenedalen till livet och lyckan.