Carl Modig såg från sin hustru på de båda unga.
Så viskade han till Nina:
--- Egentligen borde mitt arbete här nu vara ändat. Jag hyser fasa för att överleva mig själv --- kan jag, så vill jag gå bort, medan ännu min fulla kraft varar.
Nina grep sig åt hjärtat.
--- Vad menar du?
--- Jo, att det kunde vara på tid just nu att återvända till jorden. Vi hava gjort vår insats, en god och stor sådan, i Selenedalens liv och kultur. Plkti är en god efterträdare, Luna komma vi i alla fall att mista, hon går med honom --- och slutligen tror jag, att jag ännu skulle kunna utföra en hel del nyttigt arbete på jorden genom att påvisa de många missgrepp som begås där --- tänk vad vi lärt här under hela långa tjugufem år.
Dessutom är min mission fulländad --- stark kom jag stark skall jag gå härifrån --- mitt minne här skall för evärdliga tider vara styrkans och kraftens --- det är vad dessa seleniter behöva.
Nina tryckte hans hand.
*
Regnet, som varje dags eftermiddag föll i Selenedalen, hade Carl Modig först trott orsakas av avkylningen från de höga bergens översta terrasser runt dalen. Men redan i början, när han unders6kt Kibstreoceanen, kom han till en annan slutsats.
Dess vatten var ovanligt kallt. Ibland kunde han rent av förundra sig över, att det icke frös. Men dess stora salthalt höll det flytande.
Det var detta kalla vatten, som var dag översvämmade Kibstres svarta botten, som gjorde, att regnet bildade sig; i alla fall var denna kalla sjö i mitten av hans rike en i hög grad bidragande orsak. Samtidigt värmdes Kibstres kalla vatten av den heta solen, och det vatten som drog sig tillbaka var alltid betydligt varmare än det, som fyllt den väldiga bassängen.
--- Men hur tänker du återvända till jorden? frågade Nina.
Ja --- det vet jag ännu ej säkert, vår exkursion ned i djupet i dag får visa, om en aning, jag har, är riktig. I alla fall resa vi ej denna gång. Nu gäller det blott en rekognoscering av djupets innandömen. Det kanske, när allt kommer omkring, alls inte finnes en tillstymmelse till möjlighet att nå jorden --- från bottnen av det hål, dit Kibstre drar sig tillbaka. Men tänkbart vore det ju --- nå, vi få ju se.
Några timmar senare börjades förberedelserna till färden med undervattensbåten, och det spred sig som en löpeld, att Carl och Nina skulle på allvar våga sig ned i djupet under Kibstre, detta djup, som nu alla kände såväl, sedan trafiken på oceanen blivit ordnad.
Nästa dags middag skedde avfärden.
Med stark fart sköt »Tittsjett», som undervattensbåten kallats --- det betydde »havets Gud» på seleniternas språk --- ut från stranden. Uppe på däck stodo Carl och Nina, och över dem fladdrade Selenedalens flagga i hela dess färgprakt.
Denna flagga symboliserade Selenedalen. På ett fyrkantigt, avlångt fält i vitt kom först en stor grön cirkelring, inne i den en himmelsblå ring och innerst en brandgul punkt. Det var Selenedalen denna flagga symboliserade ytterst den eviga, vita snön, innanför denna den gröna cirkelringen, de gröna terrasserna. Den blåa ringen var Kibstre och den gula cirkeln i mitten middagssolen.
Men det blågula hjärtat av flaggan var för Carl och Nina en erinran om Sverige, deras gemensamma, telluriska fädernesland.
Med stark fart satte »Tittsjett» av mot centrum.
Snart försvunno terrasserna, allt var hav runt omkring dem.
Och nu nådde de den gurglande motströmmen i mitten --- de befunno sig rakt över avgrunden.
En mäktig sugning gjorde sig gällande, och solen närmade sig sin nedgång i väster.
De kastade en sista blick på den strålande skivan.
Så slötos alla luckor och »Tittsjett» sjönk i djupet.
Ett larm så oerhört och bullrande, att de aldrig hört dess make, förnams runt omkring båten. Den skakade och virvlade runt, runt.
De kände sig falla och åter stiga.
Och till slut var allt stilla.
»Tittsjett» låg på bottnen av ett vatten --- ett vatten i rörelse.
Sakta fyllde Carl Modig tankarna med luft och steg mot ytan.
I en oerhörd spänning drog han ifrån de vattentäta låsen.
Så steg han upp på däck.
Men den syn, som mötte honom, trotsar varje beskrivning.
Hur skulle Carl Modig, som år 1890 lämnat jorden kunna hava en aning om, hur Röntgen år 1895 upptäckte sina egendomliga strålar. Hur Becquerel år 1896 lade märke till, att vissa preparat svärtade den fotografiska plåten, ehuru denna inlindats i svart, för ljuset ogenomträngligt papper? Aktiviteten hade upptäckts. Och hur skulle Carl Modig kunna känna till, att madame Curie år 1897, således 7 år efter hans ankomst till månens bakre sida, hade fortsatt Becquerels experiment och slutligen upptäckt radium.
Nej --- det var omöjligt.
Utan ett ord gick Carl Modig under däck och fattade sin hustrus hand.
--- Kom, Nina! Undret har skett --- efter 25 långa år har jag sett något totalt oförklarligt --- vattnet lyser med kall eld.
Nina följde honom upp på däck.
Runt omkring dem lyste vattnet som av mareld, blott ännu ljusare.
Det var en underbar syn.
Och det besynnerligaste var, att detta ljus tydligen ej trängde upp genom Kibstreoceanens avgrundsdjup.
Det var givetvis doften, eller i alla fall den doft, som Selenedalens blommor ägde, som band dess strålningskraft, en sak, som Carl Modig aldrig kunde komma underfund med, alldenstund han ej kände radium.
Han sade till Nina:
Min aning besannade sig, min älskade. Jag måste lämna Selenedalen. Jag står inför något, som ej kan förklaras. Jag ser en eld utan värme, hela min teori, hela mitt arbete håller på att kastas över ända --- jag är ej så stark som förr --- Nina, vi resa.
--- Men varför inte i stället undersöka vad det beror på.
--- Det skulle taga ett liv i anspråk --- och jag kommer ändå aldrig längre. --- Gåtan, Nina, en eld utan värme, skall alltid spöka --- låt oss lämna den och söka komma till insikt om hur detta månens inre hål är beskaffat.
Strömmen förde dem vidare och vidare.
Och med ens stannade »Tittsjett».
Den stod på bottnen.
Denna botten lyste och sprakade med härlig glans, medan vattnet mer och mer drog sig tillbaka.
Genom noggranna mätningar kom Modig till ett resultat, som han förgäves sökte förklara för Nina.
Hon fattade det ej.
Han måste tillgripa papper och ritbestick.
Och nu förstod hon allt.
--- Se här, Nina, sade Carl. Här är en genomskärning av månen och överst ligger bucklan --- Selenedalen.
--- Denna ritning säger dig allt. Månen är ihålig och vattnet i Kibstre cirkulerar inne i håligheten med solens gång. Vi stå nu i X och hava vattnet hängande över oss, jorden är under oss, även den.
--- Men tyngdpunkten? Den skall ju ligga i mitten.
--- Tyngdpunkten är en friktion inom världskroppar.
Ty om man tänker sig en sådan kula delad i tvenne, på varandra liggande halvor, så drages ju var halva mot dess mitt. Och för hela klotet blir detta en sfär av tyngdpunkten. Som du ser dragas vi nu nedåt mot bottnen fast denna pekar upp sedd från månens yttersida. Mellan denna inre botten och månytan --- där välver tyngdsfären sig. Därför kom stenen, som jag kastade ned i Kibstres hål, tillbaka. Den hade nått tyngdsfären. Trycket i en världskropps centrum är en galenskap. Trycket tilltager till tyngdsfären, sedan avtar det mot centrum. Därför tror jag att alla himlakroppar äro ihåliga. De, som man funnit nedfallna på ett bälte runt jorden, de så kallade moldaviterna, äro ihåliga, lätta kroppar av obsidian.
--- Men meteorerna äro icke ihåliga.
--- Nej, ty de äro skärvor av söndersprungna, förr ihåliga himlakroppar.
--- Är då också jorden ihålig?
--- Alldeles säkert. Månens dragningskraft har åstadkommit det, men vår jord är alldeles säkert icke vattenfylld som månen. --- Därför är jordens specifika vikt ej mer än 5,52 gånger vatten och månens ej mer än 3,34, ehuru ytan har beståndsdelar som äro mycket tunga. Varifrån jordemänniskan fått den absurda tron på trycket i centrum, de begriper jag ej. Ty det är vanvett. Trycket i jordens mittpunkt är så gott som intet. Åt alla håll drages den jordhalva som är åt öster österut, den västra västerut, den norra åt norr, den södra åt söder. Så alla dessa hålla varandra i jämvikt och trycket är noll. Så inverka sol, måne och planeter. Och om vi befunne oss i jordens medelpunkt, skulle endast dessa påverka oss. Därför äro också vulkanutbrott talrikast, när sol och måne verka med samlad styrka --- och tusen andra bevis finnas för denna teoris sannolikhet.
Nina häpnade.
Det innebar ju en helt och hållet ny världsåskådning detta.
Så småningom återvände emellertid vattnet.
Det lyfte dem, och med tidvattnet sögos de nästa dag åter ut genom Kibstres avgrundshål.
--- Jag har löst gåtan.
--- Vilken av dem, Carl?
--- spärr>Om sättet att nå vår jord --- vi resa så fort jag fått
allt färdigt för färden.
