Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Några nostalgiska erinringar om storskalighetens framträngande - 6. De storskaliga sjukhusen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
specialister vid våra stora sjukhus.
Jag kan inte låta bli att i förbigående observera en oroande
utveckling som jag läser om i tidningarna. Nämnden för läkares
vidareutbildning, vars majoritet som vanligt består av byråkrater — representanter
för sjukhusens huvudmän, för socialstyrelsen och kanslersämbetet —
har föreslagit en försämring av allmänläkarnas utbildning, detta emot
en enig läkarkår av både specialister och allmänläkare.
Sänkning av kompetenskraven i alla hänseenden har ju varit en
genomgående tendens, som jag ofta skall ha anledning att återkomma
till. Det är som om de, som på modernt byråkratispråk kommit att kallas
"beslutsfattare", velat systematiskt bringa ned alla specialutbildade till
en lägre utbildningsnivå, som så litet som möjligt skiljer sig från deras
egen.
Av egen erfarenhet anser jag att högkompetenta allmänläkare har
viktiga uppgifter även inom sjukhusen. Specialisterna kan befaras göra
felaktiga diagnoser just därför att de inte är allmänt utbildade och
arbetar i isolering. Våra utmärkta kirurger har lärt sig att före en
allvarlig operation behöver hjärtat undersökas. Men det borde inte
räcka. Patientens hela status borde fastställas, och det kan inte
kirurgerna göra och inte hjärtspecialisterna heller.
För att återgå till huvudfrågan, är jag villig att godta våra stora
sjukhus, bl a för att de till så stor del redan finns. Men jag förstår inte
oviljan mot de små sjukhus vi redan har eller skulle kunna skaffa oss
som komplement.
I Mariefred hade vi en sjukstuga med arton bäddar. Den gav nog
bland den billigaste sjukvården i landet. Men byråkraterna hade
bestämt, att den skulle bort och 1968 las den ner. Beslutet var enligt min
mening fullkomligt irrationellt. Vår lilla sjukstuga i Mariefred kunde
tjäna vissa för ortsbefolkningen betydelsefulla ändamål.
Där kunde t ex långvårdspatienter få vara, när de fått sin hälsa så
nedsatt att de inte längre kunde väl omhändertas i de utmärkta
föranstaltningar som gjorts för bostäder åt åldringar och pensionärer. De vill
stanna nära sina gamla vänner och släktingar — och "nära graven"
som min mor brukade säga med tanke på min tidigt bortgångne far,
när hon så länge som möjligt ville bo kvar i sin hemort.
Jag kände detta så starkt, att när ryktena att sjukstugan skulle läggas
ner nådde mig, satte jag mig i förbindelse med min vän Arthur Engel,
som då var chef för Medicinalstyrelsen. Han förstod mig, jag tror han
delade min uppfattning, men kunde ingenting göra, eftersom ärendet
låg under en annan myndighet, under landstinget, styrt av dess
byråkrater på sjukhusområdet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
