Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. En jämförelse - 8. Akademikerna och forskningen i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är att professorslönerna där ju inte är fastlagda och lika höga utan
beror på innehavarens ställning i yrket, som i sin tur beror på vad han
presterar i tryck. Genom sin forskning kan professorn dessutom öka
möjligheten att få högre lön genom att bli kallad till ett annat
universitet. Han kan bli frestad att följa kallelsen, särskilt om han där också får
bättre arbetsmöjligheter vid sidan av den ofta högre lönen.7
Forskningen är således i ganska hög grad inordnad i vad våra
svenska nationalekonomer kärt kallar "marknadshushållningen". Det är
för oss främmande förhållanden, som jag inte finner helt föredömliga.
Men situationen hos oss är sannerligen heller inte tillfredsställande.
Den tillåter en professor, när han en gång blivit utnämnd, numera ofta
på svaga meriter, att sedan sitta kvar på sin lärostol för livet, även om
han är alldeles improduktiv.
Min ideala lösning vore, som utförts i förra kapitlet, att skilja ut det
egentliga universitetsstadiet från de många lägre högskolorna för
grundutbildningen, och att utse professorerna vid de få och små
egentliga universiteten inte på livstid utan för en kortare period, samt
att vid professorsutnämningar räkna som merit endast vad han
producerat inom en sådan period.
Jag skulle således vara beredd att upphäva oavsättligheten. För
övrigt menar jag mera allmänt att i hela vår administration
oavsättligheten inte skulle vara så befäst, med undantag för domare. Överallt
har vi en hel del blindpipor i vår förvaltning, ofta i stort antal.
I det hänseendet vet jag, att jag inte får många med mig.
Århundradens tjänstemannavälde hade stadfäst en svensk tradition, som nu har
spritt sig i hela arbetslivet, att alla har rätt att kvarstå där de är och
normalt även befordras; se vidare i andra delen.
Men jag tycker att åtminstone när det som här gäller ett
intelligensyrke som professorernas, kunde en förändring få ske, i synnerhet som
en professor ju inte löper stor risk att inte kunna tjäna sitt bröd, om
inte på annat sätt så efter övergång till undervisning i de lägre
högskolorna, som jag framkastat.
Det nuvarande systemet är direkt skadligt. Professorer som inte
vidare forskar eller gör det i obetydlig grad och på låg nivå, blir alltmer
vanliga och därför allmänt godtagna. En sådan ordning vid våra
universitet sanktioneras genom att överlasta professorerna med
sammanträdesbyråkrati. Och för att få professorsbefattningarna tillsatta har vi
fått sänka kompetenskraven.
Jag vill nämna att när jag avgick från min forskningsprofessur och
därmed även som direktör för Institutet för internationell ekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
