Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Kommunsammanslagningarna - 5. I Mariefred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid sidan om den egentliga landsbygden hela små städer som förlorat
det direkta ansvaret för sina egna kommunala angelägenheter, dvs sin
självstyrelse. Där fanns ju även sedan gammalt lokala "myndigheter".
Det var därigenom de hade sin självständighet.
Mariefred är en sådan liten stad med stadsprivilegier från 1590 men
med en ännu längre förhistoria som klosterstad och tjänsteort till
Gripsholms slott. Jag har känt mig nära den lilla staden, efter det jag en
vår för femtioåtta år sedan var t f borgmästare där och längre fram har
förvärvat ett litet hus i staden, där mycket av vad jag på senare tid
publicerat blivit skrivet.
Som borgmästare var jag domare. Med mina föreskrivna två
"illitterata rådmän" på ömse sidor satt jag kl. 10 varje måndagmorgon vid det
gamla domarbordet i stora rådhussalen på nedre botten i det vackra
rådhuset, byggt 1784 på Gustav III:s tid efter ritningar av Cronstedt.
Bakom oss på väggen hade vi den stora målningen av Ulrika Eleonora,
Karl den tolftes syster som i två år efter hans död var regerande
drottning.
Tillsammans utgjorde vi också stadens magistrat. Jag var dessutom
chef för stadens två poliser och vidare exekutor m m. Jag övervinner
frestelsen att närmare beskriva hur denna vidsträckta
myndighetsutövning från min sida fungerade i samarbete med rådmännen i
magistraten, med stadsfullmäktige och de olika nämnderna.
I fråga om rättskipningen vill jag dock nämna en personlig insats jag
gjorde och som kan vara av intresse. Det var ett experiment i sättet att
utöva domarmakten. Det pekar på att en annan utveckling skulle ha
varit möjlig än den storskaliga centralisering av rättsväsendet, som
sedan dess genomförts.
Den gamla rättegångsbalken i 1734 års lag var då fortfarande formellt
i kraft. Den gav domstolen stort eget ansvar för utredningen av ett
mål. Men tvärtemot de ursprungliga intentionerna hade vi fått den s k
skriftliga processen. Det betydde att parternas advokater växelvis
lämnade in sina skrifter, varvid motpartens advokat begärde och fick ett
antal veckor för att besvara skriften, vanligen med en ny inlaga, osv,
tills de båda överlämnade målet för avgörande.
Jag avbröt i Mariefred denna senare tillkomna sedvana genom att i
varje mål låta den ena polisen, som också fungerade som
rådhusvaktmästare, inbjuda parten, eller parterna om de båda bodde i Mariefred,
till rätten, vilket i den lilla staden var lätt gjort. Därigenom kunde jag i
allmänhet genom muntlig förhandling utreda saken med hjälp av
parten eller parterna och advokaterna och på det sättet göra fortsatt
skriftväxling obehövlig. Därefter var jag vanligen beredd att efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
