Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Den nya konstitutionen - 11. Regleringssamhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag menade att en hel del lagar och förordningar och framförallt påbud
utfärdade av olika slags centrala och lokala myndigheter var
överflödiga eller av tvivelaktig nytta eller i alla fall onödigt invecklade och ofta
obegripliga för vanligt folk.
Den dåvarande regeringen delade helhjärtat mina bekymmer, och
min vän det konsultativa statsrådet Gunnar Danielsson tog med stor
entusiasm ansvaret att leda utredningen. Men den möttes av motvilja
och sabotage av byråkratin och organisationsrepresentanterna. Efter
Danielssons alltför tidiga död lades arbetet ner för den gången.
När senare krångelutredningar och rationaliseringsansatser
likaledes oftast haft föga resultat, har det nog samband särskilt med den
utveckling vi haft att tjänstemän i stat och kommun och funktionärer i
partierna och intresseorganisationer mer och mer bemäktigat sig
riksdagen och även landsting och kommunfullmäktige.
Driften till regleringar härskar inte minst inom den centrala politiska
byråkrati som vi i gamla tider kallade "kanslihuset", vilket nu växt till
hela kvarter med andra mer kringspridda byggnader i hela Stockholm.
Det har jag t ex märkt i min egenskap av ansvarig för vetenskapliga
institut. Det finns bland dessa myndigheter ett störande intresse för att
"modernisera stadgar", göra dem utförligare och därför besvärligare
och med en allmän tendens att göra de enskilda institutionerna mindre
självständiga.
Detta allt tillhör onekligen också vad jag kallat tidsandan. Den hade
blivit alltmer ingreppsbenägen, särskilt under sextiotalet. Tillsammans
med den då alltjämt rådande ekonomiska och politiska
bekymmerslösheten bidrog detta till att göra det naturligt att skriva en ny och
vidlyftig konstitution, i stället för att nöja sig med att på traditionellt
vis bara göra de små ändringar som var behövliga för att införa ett
enkammarsystem, vilket ju var avsikten. Ville man samtidigt passa på
tillfället att formellt bekräfta den parlamentariska ordning, som blivit
fast sedvanerätt, kunde detta enkelt ha genomförts genom strykningar
i den gamla regeringsformen, som jag för min del då skulle ha velat
göra så stora som möjligt, plus tillägg av ett par enkla meningar.
Men så enkelt kunde det inte gå till i den nya tidsandan.
I denna nya tidsanda fanns även driften till centralisering och
storskalighet. Till andan är förvisso den nya vidlyftiga konstitutionen släkt
med Huddinge sjukhus, vårt alldeles för stora universitet i Frescati, de
stora, enformiga, sammanträngda och som det nu visar sig dåligt
byggda bostadskomplexen kring Stockholm samtidigt med det
onödiga rivandet i de gamla stadskärnorna, domstols- och polisväsendets
starka centralisering, den för långt drivna kommunsammanslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
