Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Den nya konstitutionen - 25. Tidens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de också profilera sig mot varandra. Framför allt då deras majoritet i
riksdagen blivit liten och från 1979 knappast någon alls, är en fast
regeringspolitik utesluten.
Motivet för väljarna att vara "missnöjda med regeringen" blir då
starkt och relativt allmänt omfattat. I nästa val kanske detta missnöje
kommer att resultera i en socialdemokratisk seger. Om då även denna
majoritet blir liten, eller om även vid en mera säker majoritet deras
politik blir mindre förnuftig, finns igen förutsättningar för att valet
gången därefter, fastän då med motsatt resultat, skall ge ett utslag
"mot regeringen".
Vi riskerar då att oavbrutet, men växelvis, få svaga regeringar,
insatta för de föreskrivna korta valperioderna med ett rörligt politiskt
vandrar skikt bland väljarna, som vi vet växer i alla samhällslager, och
som är "mot regeringen", vilken regering vi än får. Hur det då skall gå
för Sverige i denna kristid är dystert att tänka på.
Att ett sådant läge inte hade förutsetts av våra senaste
grundlagsfäder är klart. Men lika klart är, att våra svårigheter med
regeringsutövningen inte bara, och inte ens i första hand, beror av
konstitutionen och således inte kan botas genom några nu rimliga förändringar av
den.
Så betänklig ter sig situationen, när detta kapitel vid julen 1981
färdigställs.
Winston Churchill var förvisso en orygglig demokrat. När hans parti
efter kriget, trots hans bedrift att tillsammans med Stalin och Roosevelt
leda sina nationer att till slut nedslå Hitler, besegrades i nästa val, var
det för honom helt naturligt att avträda från regeringsmakten och låta
Attlee och Labour Party överta uppgiften att styra England genom
fredens svårigheter. Parlamentet var hans livsram och dit lät han sig
väljas, och dit släpade han sig så länge han orkade.
Dock var det Churchill som en gång sa: Demokrati är den sämsta
styrelseformen — näst efter alla andra. "Democracy is the worst form
of government — except all others."
Detta gäller all politisk demokrati. Men om dess regler utformas så
otillfredsställande som i den nya svenska konstitutionen blir den än
mindre idealisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
